jonasonlina.blogg.se

När jag berättade för folk att jag skulle resa iväg själv frågade alltid alla om jag inte var rädd för att resa omkring ensam. Jag var aldrig rädd för det, det som skrämde mig mest var att något skulle hända min familj och vänner när jag var iväg, och att jag inte skulle kunna vara hemma då.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande om att en nära vän till mig blivit sämre, och att en vecka senare få höra att hon inte klarade sig, utan nu har kommit till paradiset. Att få ett sånt meddelande när man är på andra sidan jorden, det är obeskrivligt svårt att hantera. För det första är det svårt att förstå att det verkligen är sant, och för det andra så känns det så hemskt att man inte var hemma och fick en sista chans att berätta hur otroligt mycket någon kan betyda för en.

Birgitta och jag träffades när jag jobbade i Hemtjänsten för många år sen, och det var något speciellt med henne. Jag har alltid älskat att höra på historier från äldre människor, men Birgitta hade varit med om så mycket häftigt och annorlunda, så vi blev väldigt nära vänner och fortsatte höras genom att skriva brev till varandra. Hon blev som en Bonus-mormor, fast ändå som min bästa vän. Hon sa alltid att åldern är bara en siffra, allt handlar om hur ung man känner sig, och jag är säker på att vi inte var en dag över 22 när vi pratade med varandra. 

Att mista någon när man är så långt hemifrån är svårt, det finns liksom inte någon här att direkt prata med, så det har varit skönt att kunna skriva av sig allt istället. Jag skrev ett långt brev till Birgitta, och jag hoppas att det kommer hinna komma till Sverige i tid till begravningen så hon kan få det. Kanske låter som en konstig grej, men för mig var det viktigt och ett sätt att kunna berätta för henne hur mycket hon inspirerat mig i mitt liv. Jag är säker på att hon kunde läsa allt medan jag skrev brevet, men känns extra fint att veta att hon alltid har det med sig när hon sen vilar tryggt i jorden.

Medan detta var en otroligt hemsk nyhet, så har andra vänner kommit med bättre och roliga nyheter, folk köper hus, får nya jobb och gör stora förändringar i livet.

Saker som det här och allt med att det varit jul och nyår har fått mig att längta hem en del. Plötsligt inser man på riktigt att livet faktiskt fortsätter där hemma. När man är på en sånär resa så är det svårt att förstå att allt är som vanligt hemma, livet rullar på, folk fortsätter sina liv. Man tror att allt bara pausas medan jag är borta, och att när jag kommer hem igen kommer allt va sig likt. Men inte denna gången. Nästa gång jag kommer hem kommer stora saker förändrats, och jag gillar det samtidigt som det skrämmer mig.

Pratade med en vän igår om hur svårt det är att förklara för folk om allt jag upplever här, alla känslor, tankar och intryck. Det är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt nåt liknande. Och det kan ibland kännas lite frustrerande att man inte upplever allt det här tillsammans med någon, så man i efterhand kan diskutera lite om det. Allt jag upplever är ju med olika personer hela tiden. Men missförstå mig inte, det är otroligt härligt att hela tiden träffa nya folk och lära känna så mycket olika personligheter. Men det är också påfrestande att hela tiden säga hejdå till folk som man kommit så nära på så kort tid, och veta att man antagligen aldrig mer kommer träffa vissa av dessa folk. 

Och för att summera detta inlägg, ta hand om alla dina nära & kära, glöm aldrig att berätta för dom hur viktiga dom är, och ta vara på ditt liv, inse hur mycket vackert du får vara med om, och va tacksam för varje dag du vaknar upp till en ny härlig dag.