jonasonlina.blogg.se

ja, för en vecka sen satt jag hos Tina och utsatte mig för den där behagliga smärtan igen. det är nog mitt bästa sätt att beskriva hur det har känts att göra dom tatueringar jag har. jag har ju ännu inte gjort nån skitstor som tar flera timmar, eller som gör så man nästan svimmar av smärta. mina har bara varit en lite bekväm smärta, och som gör att man varje gång blir mer sugen på att göra fler snart igen.

denna gången gjorde jag två som är tillägnad min famlij. jag och mina syskon gjorde avtryck av våra fötter för några veckor sen, förminskade ner detta och nu sitter dom på mitt ben, och över dessa pryder en textrad ifrån Den Svenska Björnstammen som länge har legat mig varmt om hjärtat och som har en viktig betydelse i mitt liv. 

"och även om jag inte vet vart jag ska så får jag aldrig sluta gå"

känner att jag inte ens behöver förklara betydelsen den har för mig, det känns riktigt uppenbart.

och på baksidan av mina armar har jag numera mamma & pappas namnunderskrifter, eller autografer om man vill att det ska låta lite häftigare.. kändes viktigt på nåt sätt att fixa dessa tatueringar innan jag ger mig iväg på resan, för att känna att jag alltid kommer ha familjen med mig, i allt jag gör och allt som händer.

men som sagt, hittills har det bara blivit några små tatueringar, jag är sugen på att göra nåt större motiv nästa gång. men inget planerat ännu.

 

klockan är 04.16 och jag har legat vaken över en timma. kan inte somna om och huvudet börjar bli sådär lagom segt och värker. magen skriker efter mat, men jag vill ju bara somna om. hur ska jag orka med denna dagen med bara fyra timmars sömn. jag som hade en tidsplan planerad i minsta detalj. som jag ju alltid har för att hinna med allt jag ska om dagarna med träning, jobb och planering inför resan. bara 27 dagar kvar tills jag åker nu. det känns så sjukt. just för att jag har planerat den här resan i ett år, och när jag började räkna ner dagarna va det någonstans på 157 dagar. nu är det mindre än en månad kvar, och det börjar ärligt talat bli lite pirrigt. börjar nojja över att åka själv, att jag inte kommer hitta nån att umgås med, att jag kommer känna mig ensam och misslyckad. att det inte alls kommer va så enkelt att hänga med folk som jag tänker. att alla andra redan har en resepartner och inte alls vill att jag hänkar på. har börjat planera min rutt lite. men jag vill inte planera för mycket och ha massa datum att behöva känna mig tvungen att följa slaviskt. det enda jag nu verkligen behöver göra är att köpa en flygbiljett ut från Indonesien, så dom vet att jag tänker lämna landet innan mitt visum går ut. om jag nu hinner fixa med förlängt visum och blir beviljad det. ska hämta ut mitt pass idag, sen hem och köpa en flygbiljett till Thailand, fylla i en blankett och skicka iväg allt detta till Indonesiska Ambassaden i Stockholm. känns läskigt och riskabelt att skicka sitt pass på posten. så nervös att nåt kommer strula, eller att behandlingen av visumet kommer ta längre tid än vanligt, och att jag inte hinner få tillbaka mitt pass innan vi åker. och då är jag ju riktigt körd. men ja, man får helt enkelt bara lita på att allt funkar som det ska, och att jag redan nästa vecka har mitt pass tillbaka, och att visumet är fixat, och jag har tillstånd att stanna i Indonesien i 60 dagar.

 

ja jisses det är en del att pyssla med nu, men så fort jag har fått tillbaka mitt pass och visumet så kommer allt kännas lite lugnare. det där med att man alltid är ute i sista minuten och fixar med saker, fast man tänkt i över ett halvår att man måste börja kolla upp lite viktiga saker till resan. men så jobbar man ju ihjäl sig för att få in pengar. och när man inte jobbar vill man ju umgås med sina vänner, så man skjuter upp allt det där viktiga en dag till, och sen en dag till. och så står man här nu och nojjar att man inte ska hinna med och få sitt visum. men ja, när jag fått det så är det inget mer jag måste ansöka om som tar tid just nu i alla fall. då ska jag bara läsa på lite om länderna jag ska till och vad jag vill göra på de olika platserna så man har lite koll på livet.

men även att jag är nervös att inte hitta några resekompisar så är jag samtidigt så galet peppad såklart! känns tryggt och skönt att ha med mig Sophie, Filippa & Linus dom första veckorna, så man hinner komma in i det lite, och känna mig bekväm med backpacking-livet. sen tror jag verkligen inte att jag behöver oroa mig, det är ju så sjukt mycket folk som är ute och reser nu för tiden, så det kommer finnas härligt folk överallt att umgås med. sen har jag kanske hoppats på att hitta nån som jag kan resa med en längre tid ibland. så man inte behöver känna att man måste lära känna nytt folk på varje nytt ställe, och att man annars är ensam. utan att man hittar nån som man klickar med och kan göra lite planer med, och fortsätta tillsammans en liten bit i alla fall. men bäst att inte förvänta sig för mycket om det. det är ju min resa, och jag ska ju se till att göra allt det som just jag vill och det jag drömt om. så man inte hänger på någon annans resa för att man inte vill åka själv.

sen längtar jag samtidigt till att ha typ två veckor helt för mg själv, då jag bara vill sitta på stranden varje dag och filosofera, och skriva i mängder. ska nog påbörja min livs första bok. ingen aning om vad den ska handla om, men nån gång i livet ska man väl skriva en bok. ja det är mycket märkliga saker man vill göra här i livet. men skriva hoppas jag verkligen att jag kommer få massa tid till under resan, eller att jag tar mig den tiden. så jag hoppas min blogg kommer va fylld med långa härliga historier, och mängder med vackra bilder.