En av anledningarna till att jag ville åka till Camiguin var för att bestiga en av öns vulkaner, Hibok-Hibok. Så när gänget berättade att dom planerade att bestiga berget blev jag överlycklig över att inte behöva göra detta själv, utan nu hade en hög med härliga folk att svettas upp till toppen med. I Filippinerna älskar dom att namnge personer och saker med repetera ett ord, eller hur ska jag förklara. Som t.ex Hibok-Hibok, Hibok betyder typ högt berg, men istället för att bara döpa vulkanen till Hibok, så repeterar dom det och det blir då Hibok-Hibok. Precis som med vissa smeknamn, Tew-Tew, eller Jun-Jun.
Så denna morgon var det då äntligen dags att bestiga vulkanen, som är 1332 möh. Vi steg upp innan fem, tog oss till foten av berget där vi mötte upp våran guide för dagen, en man på runt 65 år som har jobbat med det här sen han var i 20-årsåldern, så han var i bra form kan jag säga. Imponerande hur han klättrar upp för detta berget flera gånger i veckan vid denna åldern, Pappa, du som snart fyller 60, kanske är dags för dig att vandra längre än mellan huset och garaget varje dag, hahaha
Naturen hela vägen upp till toppen var så otroligt häftig, så grönt och vackert och häftiga superhöga träd med hängande grenar. Man tittade sig omkring och kände liksom WAOW hela tiden. Filippinerna har helt klart överraskat med sin natur! Trodde mestadels att detta landet handlade om stränder och havet, men ack så fel jag hade, här har jag fått se så otroliga många vackra berg och häftig natur. Detta landet har allt man vill komma åt här i livet, med som sagt stränder, berg, vattenfall, dykning, surfning, obeskrivliga solupp-ochnedgånger, stjärnklara nätter och för att inte tala om hur vänliga och kärleksfulla befolkningen här är. Kan helt klart bli så att jag råkar flytta hit en längre tid snart, hehe..
Ett tag innan toppen kom vi till en krater där det var en sjö, vi stannade och vilade ett bra tag där och åt vår medhavda frukost. Och när vi kom ut där så var vi mitt ibland molnen, dom omslöt oss liksom ett tag innan dom tynade bort.
Och väl uppe på toppen, alltså den utsikten över hela ön, shiiiiieeet! Blir helt varm i kroppen av hur vackert saker här i världen kan vara. Vi stannade där läääänge och bara njöt! Vi var återigen omringade av moln, så man fick passa på mellan stunderna dom skingrades för ett tag för att försöka få till en härlig bild över utsikten.
Att sen klättra ner igen var mig ett rejält äventyr med stenar och branta sluttningar hela vägen, så det gällde att ständigt vara på sin vakt så man inte snubblade till eller halkade och slog halvt ihjäl sig. Som tur var så överlevde vi allihop. Och väl nere tog vi oss till ett litet café för att fira att vi bestigit berget, och dom tyckte att jag skulle testa på Halo-Halo. Återigen repeterar dom ordet, Halo betyder blandning, och ska nu förklara varför denna dessert kallas så. Jag testade detta i Malapascua, köpte det av en kvinna på gatan, utan att veta vad det var eller hur man äter den, så jag fattade inte varför folk ville äta nåt. Desserten består utav glass (oftast med smaken Ube), mjölk, färsk frukt, gelé av olika slag, några flingor på toppen. Men vad man inte riktigt ser är att under alla dessa lager så är det även bönor och majs, vilket för mig kändes som en väldigt märklig grej att ha i en dessert. När jag testade detta på Malapascua så vatt majsen på toppen, och jag åt uppifrån och ner och tog bara några skedar innan jag tyckte att det här inte var nåt alls för mig. Men när Kumar förklarade för mig att man måste mixa ihop allt för att kunna äta det, så förstod jag det bättre. Jag vet inte om det var för att jag var trött efter en hel dags vandring, men den här Halo-Halo:n smakade som himmelriket och det var en perfekt blandning av allt, och majsen och bönorna tillsammans med glassen var ju ett genidrag!
