jonasonlina.blogg.se

Japp, här ekar det tomt på uppdateringar som det gjort alldeles för ofta den senaste tiden. Det blev mer ett stressmoment att skriva om min resa den sist tiden än att jag tyckte det va kul, så jag bestämde mig för att ta en liten paus. Kanske att jag får inspiration för att skriva om sista tiden i Filippinerna, vill gärna för min egen del ha allt det nedskrivet, så jag hoppas jag tar mig tid till det snart. 

 

Jag har ju nu anlänt till Queenstown på Nya Zeeland där jag ska jobba en vintersäsong uppe i bergen på skidorten Coronet Peak. Har bara varit här i några få dagar, men trivs redan otroligt bra! Tror det kommer bli toppenbra det här! Skönt att bosätta sig för några månader och lära känna ett ställe och folk lite bättre och känna sig hemma för ett tag. En liten kort uppdatering så ni vet vart jag befinner mig i världen just nu. Men som sagt, jag hoppas att jag snart skriver ner allt om tiden i Filippinerna med och lägger upp bilder därifrån. Kommer dock inte ha wi-fi på stället där jag bor förrän om tre veckor, så innan dess så har jag inte ens möjlighet att ladda upp några längre inlägg.. (detta skrev jag bara lite snabbt på mobilen)

 

En av anledningarna till att jag ville åka till Camiguin var för att bestiga en av öns vulkaner, Hibok-Hibok. Så när gänget berättade att dom planerade att bestiga berget blev jag överlycklig över att inte behöva göra detta själv, utan nu hade en hög med härliga folk att svettas upp till toppen med. I Filippinerna älskar dom att namnge personer och saker med repetera ett ord, eller hur ska jag förklara. Som t.ex Hibok-Hibok, Hibok betyder typ högt berg, men istället för att bara döpa vulkanen till Hibok, så repeterar dom det och det blir då Hibok-Hibok. Precis som med vissa smeknamn, Tew-Tew, eller Jun-Jun.

 

Så denna morgon var det då äntligen dags att bestiga vulkanen, som är 1332 möh. Vi steg upp innan fem, tog oss till foten av berget där vi mötte upp våran guide för dagen, en man på runt 65 år som har jobbat med det här sen han var i 20-årsåldern, så han var i bra form kan jag säga. Imponerande hur han klättrar upp för detta berget flera gånger i veckan vid denna åldern, Pappa, du som snart fyller 60, kanske är dags för dig att vandra längre än mellan huset och garaget varje dag, hahaha

 

Naturen hela vägen upp till toppen var så otroligt häftig, så grönt och vackert och häftiga superhöga träd med hängande grenar. Man tittade sig omkring och kände liksom WAOW hela tiden. Filippinerna har helt klart överraskat med sin natur! Trodde mestadels att detta landet handlade om stränder och havet, men ack så fel jag hade, här har jag fått se så otroliga många vackra berg och häftig natur. Detta landet har allt man vill komma åt här i livet, med som sagt stränder, berg, vattenfall, dykning, surfning, obeskrivliga solupp-ochnedgånger, stjärnklara nätter och för att inte tala om hur vänliga och kärleksfulla befolkningen här är. Kan helt klart bli så att jag råkar flytta hit en längre tid snart, hehe..

 

Ett tag innan toppen kom vi till en krater där det var en sjö, vi stannade och vilade ett bra tag där och åt vår medhavda frukost. Och när vi kom ut där så var vi mitt ibland molnen, dom omslöt oss liksom ett tag innan dom tynade bort.

Och väl uppe på toppen, alltså den utsikten över hela ön, shiiiiieeet! Blir helt varm i kroppen av hur vackert saker här i världen kan vara. Vi stannade där läääänge och bara njöt! Vi var återigen omringade av moln, så man fick passa på mellan stunderna dom skingrades för ett tag för att försöka få till en härlig bild över utsikten.

 

Att sen klättra ner igen var mig ett rejält äventyr med stenar och branta sluttningar hela vägen, så det gällde att ständigt vara på sin vakt så man inte snubblade till eller halkade och slog halvt ihjäl sig. Som tur var så överlevde vi allihop. Och väl nere tog vi oss till ett litet café för att fira att vi bestigit berget, och dom tyckte att jag skulle testa på Halo-Halo. Återigen repeterar dom ordet, Halo betyder blandning, och ska nu förklara varför denna dessert kallas så. Jag testade detta i Malapascua, köpte det av en kvinna på gatan, utan att veta vad det var eller hur man äter den, så jag fattade inte varför folk ville äta nåt. Desserten består utav glass (oftast med smaken Ube), mjölk, färsk frukt, gelé av olika slag, några flingor på toppen. Men vad man inte riktigt ser är att under alla dessa lager så är det även bönor och majs, vilket för mig kändes som en väldigt märklig grej att ha i en dessert. När jag testade detta på Malapascua så vatt majsen på toppen, och jag åt uppifrån och ner och tog bara några skedar innan jag tyckte att det här inte var nåt alls för mig. Men när Kumar förklarade för mig att man måste mixa ihop allt för att kunna äta det, så förstod jag det bättre. Jag vet inte om det var för att jag var trött efter en hel dags vandring, men den här Halo-Halo:n smakade som himmelriket och det var en perfekt blandning av allt, och majsen och bönorna tillsammans med glassen var ju ett genidrag!

 

 

Så jag flyttade in till Kumar’s släktingar, dom hade ett extra hus där Yvonne’s föräldrar bodde i när dom levde, men som nu stod tomt för vänner och familj att komma och bo i. Så vi hade ett helt hus för oss själva. Det var ett fint och stort hus, och utanför hade det en gång varit en pool, men som ingen använde längre. Det var en stor skillnad här på husen jämfört med hur jag såg folk bo på Malapascua, här var det riktiga hus byggda, och inte bara ett litet träskjul. Vattnet i kranen gick att dricka på denna ön. Varje morgon när jag vaknade så hade grabbarna redan varit vakna en bra stund, hunnit åka till marknaden för att köpa mat till frukosten. Det serverades ris, kött, fisk, ägg och för min skull grönsaker. Det här med att äta en rejäl middag till frukost, jag vet inte om jag är ett fan av det ännu. Jag har nog inte blivit helt asiat, utan föredrar nog att ha min gröt och frukt till frukost.

 

Att nu resa med filippinos gav mig möjligheten att få testa på så mycket saker som man inte ens vet om finns, och dom var glada över at få visa och lära mig allt om detta. 

Något jag fick smaka under min vistelse på ön Camiguin var Sinaging, vilket är banan, kokos och ris hopblandat, och som man sen kokar, otroligt gott och rejält mättande!

Och nåt annat som jag fick smaka när vi lagade mat ihop till kvällen var Kinalaw, rå fisk som man lägger i vinäger och låter den dra till sig det, var riktigt gott! 

 

Familjen vi bodde hos var så underbara, och Carla, dottern, var så söt och ville hela tiden vara i närheten av mig men samtidigt var hon så blyg, hon kunde inte prata någon engelska ännu, men förstod lite, och jag kan inte prata någon Bisaya, dialekten i södra delen av Filippinerna, så det var svårt för oss att kommunicera.. Yvonne jobbade som lärare på en av skolorna i närheten, och Jun-Jun var sjukskriven på grund av en skada i sitt ben sen många år tillbaka. Dom var så omtänksamma och vänliga hela tiden, och tyckte jag och Faith var knäppa när vi bad om att få hjälpa till med disken efter middagen. Här i Filippinerna är dom så otroligt gästvänliga, dom älskar att ta hand om folk och se till att dom blir ordentlige omhändertagna och säger att man absolut inte behöver hjälpa till med något. En kväll så fick jag nästan be om att få hjälpa till med maten, för jag kände att jag vill vara en del av det, och inte bara vänta på att dom lagar mat till alla oss.