om onsdagen den 20 juli

 
jag packade en liten väska. stoppade i en picknickfilt, lite ätbart, en bok, en dator och en flaska vatten. stannade i skogen och plockade lite blåbär på vägen. fortsatte traska till en plats, som jag inte besökt så många gånger, men sprungit förbi desto fler. en plats som jag längtat efter hela sommaren att kunna gå och sätta mig vid. men antingen har det inte varit väder för det, och har det varit det så har jag inte varit ledig. så idag när jag hade en ledig kväll kändes det som den perfekta tiden att traska sig dit. lite sorgligt att solen vägrade komma fram, men värmen stannade länge, länge i alla fall. börjar bli lite kallt om tårna nu, så ska nog snart sätta på mig strumporna, trots att jag trivs bäst med att va barfota mesta delen i livet.
jag tog mig ner till vattnet. det är där jag andas som bäst. där som själen får ro. där jag kan sitta i timtal utan att tänka på världen som faktiskt fortsätter att leva, trots att jag stannar upp för en stund. det är då jag förstår mig på livet lite bättre. livet, mitt favoritord just nu. livet, hur härligt låter inte det. livet som ger mig så mycket möjligheter, och jag blir bara mer och mer tacksam för varje dag som går. har blivit sån livsnjutare.
 
där bland stenar och buskar la jag ut min lilla picknickfilt, helt gömd för någon att se mig. men med en utsikt över en helt spegelblank sjö. allt är helt stilla. jag ser en farbror på andra sidan vattnet som är ute på sin kvällsrunda med hunden. par som är ute och promenerar. jag hör barn som skriker och skrattar. och fåglar, så många olika ljud från fåglar. och jag undrar lite vad dom säger. en fågel flyger alldeles över vattenytan, han flaxar till med vingarna för att sedan bara sväva stillsamt en lång bit. hur härligt vore det inte att vara en fågel. 
 
och så kom solen fram lagom till solnedgången, och allt blev sådär magiskt vackert igen.
 
här trivs jag. här njuter jag.
  
 
 
 
 
 

om lördagen den 9 juli

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
har ju en tendens att bli lite väl detaljerad när jag skriver. för mycket ord så ingen här i världen ens orkar läsa. och eftersom jag gör så mycket härliga grejor hela tiden så hinner jag inte skriva ner om allt. just nu fokuserar jag verkligen på att njuta så otroligt mycket av alla mina vänner, och alla möjligheter som livet ger mig. i lördags tog jag och den här härlgia bönan på bilden oss till Kalmar för att gå på A Walk In The Park, en lite stadsfest eller vad man ska kalla det. några olika artister spelade, och det vatt öltält och mat. mycket folk och solsken. dock lite för blåsigt för min smak. vi var där för att se Miriam Bryant, och mestadels Lars Winnerbäck. senast vi såg Lasse var i Halmstad för typ fyra år sen. och då var han så otroligt deppig, och gjorde en halvbra konsert. så vi va nästan lite nervösa över att bli besvikna denna gången med. men icke. från sekunden han klev in på scen kände man att detta kommer bli nåt apbra. han log med hela kroppen, och va så tacksam att vi var där för att se honom. han såg så otroligt lycklig ut. och ja, det var en helt fantastisk konsert. och i tredje låten kom tårarna. jag minns faktiskt inte ens vilken låt det var. det var bara känslan av att va där med Emma, att få göra detta tillsammans, bara hon och jag. njuta av musiken och varandras sällskap. och tanken på att jag snart är på andra sidan jorden och inte kommer kunna träffa henne varje vecka. inte kunna sms och ringa hela tiden. man skjuter liksom bort sånna tankar hela tiden, för att det är för jobbigt att inse det. men i denna stunden va det omöjligt att förneka det. och jag är så tacksam att vi gjorde denna lilla trippen ihop! kära Emma, ett liv utan dig hade varit så jäsikens trist! <3
 
 
 
 
 
 

om ett fallskärmshopp den 1 juli

 

om ett fallskärmshopp. 

har hela veckan varit inställd på att det antagligen inte skulle bli av. väderprognosen har visat regn och åska. och jag tänkte att det är bättre att va inställd på att det faktiskt inte blir av, för att inte bli besviken en gång till. skulle ju ha hoppat i höstas, men det var för dimmigt och fick ställas in. i bilen upp till Nyköping regnade det, var molnigt och grått, så jag hade inte några stora förhoppningar. men väl framme i Tystberga var det riktigt varmt, och lite smått började jag hoppas på att det kanske kommer bli av ändå. vi satt ute på altanen och hade det gott. men en och en halv timma innan jag skulle hoppa började det ösregna, och hela himlen blev grå igen. och allt mitt hopp försvann igen. en halvtimma senare slutade regnet och det började klarna upp igen, så jag ringde fallskärmsklubben för att kolla hur vädret såg ut på hoppfältet. där hade det också regnat, men precis blivit sol igen, och han sa att jag skulle komma direkt, så var dom redo för ett hopp. så helt plötsligt gick allting snabbt. vi åkte dit, och jag fick direkt skriva under lite olika papper, klä på mig en sjukt snygg dress och mössa, som det ska va när man hoppar fallskärm. och så klev vi in i flygplanet som skulle ta oss upp 3000 meter.


allt gick ju så fort där, så jag hann inte riktigt bli nervös eller förstå vad som väntade mig. jag var mer galet peppad och förväntansfull på allt. och i planet upp satt jag och pratade med min instruktör. hon var bara ett år äldre än mig och hade hoppat första gången hon var 16 år, blivit fast i det direkt, tagit en fallskärmsutbildning, och hoppat i typ sex år innan hon utbildade sig till instruktör. och nu jobbade hon heltid med att hoppa tandemhopp. sommarsäsong var hon i Sverige, och på vintern jobbade hon utomlands, på Nya Zeeland eller Australien. hennes kille var han som filmade och fotade mitt hopp, så dom reste runt tillsammans och jobbade med detta. sjukt häftigt! precis så jag skulle vilja ha mitt liv!

väl upp på 3000 meters höjd gjorde vi oss redo. flygplansdörren öppnades, och två andra hoppade ut. vi hasade oss fram till dörren, och inte förrän jag satt där och kikade ner förstod jag hur högt upp vi faktiskt var, och att vi snart skulle slänga oss rakt ut. kan inte säga att jag precis minns när vi hoppade ut från planet. men minns att efter bara några sekunder så skrek jag högt, inte av rädsla, utan av lycka och adrenalinkicken. jag kände mig så otroligt levande. en fantastiskt härlig känsla att falla helt fritt där i luften. det går liksom inte beskriva känslan man får i kroppen, man fylls liksom av så mycket olika känslor och tankar. och efter ett tag fälldes fallskärmen ut, och allt blev helt stillsamt och fridfullt. förutom mina värkande öron. har alltid haft problem med att tryckutjämna, och det är detsamma när jag har dykt. detta resulterade i att jag inte riktigt kunde fokusera på att njuta av att glida omkring där i luften. för det gjorde så ont i öronen, och jag gjorde allt jag kunde för att få bort locken för öronen. men ingenting hjälpte. jag försökte ändå att skita i att tänka på smärtan och njöt av bara glida omkring, och se allting från så högt ovanifrån. och det konstiga var att det kändes helt normalt att flyga omkring där i luften. som att det är nåt man brukar göra dagligen. det var en så lugn känsla. allt var så tyst och vackert. så från att ha fyllt kroppen med adrenalin i det fria fallet, till att bli helt lugn och harmonisk i hela kroppen och bara njuta av tystnaden och lugnet där uppe i luften. två helt motsatta känslor på bara några sekunder. hur häftigt är inte det liksom. 

så ja, detta kommer göras om, helt klart. jag längtar redan till nästa gång.