Insåg att när jag började berätta om vandringen så vatt det inte några detaljer alls om själva naturen vi vandrade i eller vad vi såg, utan bara olika tankar och känslor. Och känns som att ofta när jag upplever saker så glömmer jag kanske bort detaljer om vad jag gjorde eller såg, men kommer oftast ihåg känslan jag hade när jag var där eller saker jag tänkte på. Men några saker jag minns att jag gillade extra mycket från första dagen var att vi under en lång tid vandrade på en tågräls där allting var så otroligt grönt runt omkring, och av nån anledning gillade jag verkligen känslan av att gå där på rälsen. Vi stannade sen i en by precis bredvid tågrälsen för tea-time, vilket kändes som att vi hade fyrtioåtta gånger i kvarten under denna vandringen, som jag skrev häromdagen så dricker man te hela tiden här, så så fort vi stannade nånstansen så bjöds det på te. På detta stället så var det massa barn som sprang omkring och en liten supersöt unge som vår guide lyfte upp och höll i, och jag frågade om jag fick hålla henne. Ungen var så otrolig glad och skrattade och det va kärlek vid första ögonkastet! Jag härjade en stund med henne och när jag sen skulle lämna tillbaka henne till sin mamma så ville hon absolut inte lämna mig utan började skrika direkt, och när jag tog tillbaka henne så blev hon tyst och glad igen. Ville bara kidnappa henne, eller ännu hellre stanna i denna byn för alltid och lära henne alla balla grejor här i livet.
En imponerande, men lite korkad grej här är att varje stam i de olika byarna har sitt eget språk, så vår guide pratade typ fyra olika burmesiska språk för att kunna kommunicera i de olika byarna vi besökte. Imponerande att han kunde prata olika språk, men känns lite onödigt och dumt att dom pratar olika språk, blir ju lite knepigt att kommunicera om dom skulle bestämma sig för att ta sig utanför byn. Men fattade inte om alla pratar huvudspråket burmesiska, och att det sen också är som olika dialekter i byarna, så att alla faktiskt kan snacka med varandra så länge dom snackar huvudspråket.
Vi fortsatte vandra och traskade runt bland massa olika odlingar och stannade till och pratade med en man som för tillfället vattnade sin vitkål, han gav oss några kålhuvuden och bjöd in oss till sitt hus för lite te. Hans hus var byggt precis bredvid odlingarna och bestod av ett rum utan några möbler alls där vi satt ner på golvet för att dricka te, i det andra rummet låg det en madrass på golvet, som var deras sovrum, och i en vrå var köket som två spisplattor där dom tände en liten brasa under för att kunna använda. Jag älskar hur enkelt är här, och hade så gärna velat testa på att leva såhär ett tag. Att jobba på fälten hela dagen och bo sådär enkelt och inte behöva tänka på de stressade världen utanför. Att efter dagens arbete gå till floden för att duscha av mig och sen tillaga mat tillsammans med grannarna och äta tillsammans och njuta av kvällen. Och jag vet att för mig låter detta som ett himmelrike att få testa på det, men jag tror inte det är så härligt o verkligheten, för dom har ju inget annat val än detta, vet ju inget annat liv. Och även om dom tror att dom inte är lyckliga med att leva såhär fattigt, så tror jag att dom är tusen gånger lyckligare än alla folk som har massa pengar och fina hus och ett bra jobb. Det är så lärorikt att se allt detta jag upplever och får se på denna resan, det är en sak att veta om att folk är fattiga och lever annorlunda än oss, men det är en helt annan sak när man verkligen ser det och får uppleva det på nära håll, man får en helt annan synvinkel och förståelse.
