9 Januari - Ho Chi Minh

Spenderade hela dagen på samma café som igår och bara tog det lugnt, pratade med folk hemifrån, pysslade med bloggen, laddade ner lite filmer att kunna koll på på bussen jag skulle ta till kvällen. En nattbuss som skulle ta cirka 15 timmar och skulle ta mig ända till Ho Chi Minh i Vietnam. 15 timmar låter kanske länge, men det gick förvånansvärt fort. Jag kollade på två filmer i början av resan, vilket dödade 4 timmar. efter det somnade jag, vi bytte buss, och jag somnade direkt på nästa buss ända tills vi kom till landgränsen och va tvungna att få stämplar i våra pass och så dom kunde kolla vårt bagage. Det gick snabbt och smidigt och återigen på bussen sov jag några timmar till tills vi va framme i Ho Chi Minh. Bussen stannade bara 400 meter från mitt hostel, så det var enkelt att gå dit. Där mötte jag upp Will, och hans kompis Govi, som jag nu planerat att resa med ett tag framöver.

Vi får se hur länge vi pallar att resa ihop, men just nu har vi i alla fall samma planer på vilka ställen vi vill åka till. Så även om vi inte skulle resa ihop så kommer vi antagligen ändå stöta på varandra på varje ställe. Sen även om man reser ihop behöver man ju inte göra samma saker på alla ställena och spendera varenda liten sekund tillsammans. Men som sagt, vi får se hur allt blir, jag är ju inte van vid att resa med folk en lång tid, så jag kommer nog få krupp efter ett tag. Men just nu känns det bra och kul i alla fall!

 

På eftermiddagen bokade vi en tripp till Cu Chi-tunnlarna. Tunnlar som användes under Vietnam-kriget, eller USA-kriget som det såklart kallas här. För mig som är ointresserad och dåligt insatt i historia och krig var det kanske inte så intressant, och vår guide pratade inte så tydlig engelska, så det var svårt emellanåt att förstå vad han sa. Men det var kul att krypa omkring i tunnlarna, även om anledning till att dom existerar såklart är sjukt hemsk.

 

Till kvällen mötte jag upp min vän Goli som jag umgicks med en vecka på ön i Kambodja. Det var fint att träffa henne igen, då vi inte ens hade tänkt på att vi kanske skulle stöta på varandra igen eftersom hon var i slutet av sin resa och snart skulle åka hem.

 

 
 
 

8 Januari - Floating Village & vänner hemifrån

Steg upp tidigt och gick och satte mig på ett mysigt café, åt en baguette med ägg och gjorde lite efterforskningar om Vietnam och uppdaterade lite inlägg på bloggen. Satt där i flera timmar och glömde bort att jag var i en äcklig stad och det kändes för en stund som att jag faktiskt satt hemma i Sverige. Det var skönt att glömma bort turist-livet för ett litet tag, och äta normal mat på ett café.

 

På eftermiddagen var det dags för utflykt till en flytande by, som inte var en flytande by på riktigt. Utan hus byggda högt upp på skrangliga ställningar längs med en flod. Och eftersom det är torrperiod nu så är vattennivån riktigt låg. Så kan tänka mig att det är häftigare när det är massa vatten i floden och det ser ut som att husen är byggda mitt i vattnet. Men flytande by kan jag ändå inte hålla med om att det är, haha

 

Till kvällen skype:ade jag med hela tjocka familjen hemifrån. Det tog en bra stund att få allt att funka, och wi-fi:t på hostlet var inte det bästa, så ljudfördröjningen var inte det härligaste. Men det var riktigt fint att se alla igen. Faktiskt första gången sen jag åkte som jag pratade med familjen, så man fick se och höra dom. Inte samma sak att bara skicka mejl till varandra. Min lillasyster frågade mig vad topp 3 på hela resan hittills varit, och jag kan inte riktigt besvara den frågan, för allting är så bra hela tiden på sitt sätt. Men jag skulle nog säga att dykningen i Komodo i 1,5 vecka har varit det mest fantastiska hittills. Sen som sagt så är allt annat varit bra på olika vis.

 

Efter samtalet mötte jag upp med lite vänner hemifrån Sverige som är på semester i några veckor runt om i Asien. Det var riktigt härligt att träffa lite folk hemifrån och det botade nog min lilla hemlängtan en hel del. Vi gick och åt på en Indisk Restaurang där ägaren va riktigt märklig. När vi kom dit bjöd dom direkt på en välkomst-öl, vilket dom inte gjorde när jag var där två dagar tidigare. Ägaren kom och skålade med oss om och om igen, och innan vi hade hunnit dricka upp första ölen kom han inte med fler. Ägaren blev bara fullare och mer märklig och närgången grabbarna, vilket var hejdlöst roligt ärligt talat. Han skålade knappt med mig, haha

Vi gick runt på gatan och letade efter glass ett tag, och gick sedan och spelade biljard på ett ballt ställe med några sköna människor. Det började ösregna och vi kände att det var dags att avsluta kvällen, jag skulle bara köpa mig lite glass i affären på vägen hem. Trött och glad somnade jag vid 3-tiden, nöjd över att sista natten i Siam Reap hade blivit riktigt lyckad så jag kunde lämna staden med några bra minnen nästa dag.

 

Alltså, seriöst, VEM vågar ta en tugga av den hääär!?!?!
Kan inte få nog av att ta kort på barn på cyklar, älskar att se dom trampa omkring på en alldeles för stor cykel!
 

7 Januari - Angkor Wat

Hade hört att det skulle va nåt alldeles extra ordinärt att se soluppgången över Angkor Wat, så klockan 04.00 ringde alarmet och det var dags att stiga upp. Knäpp grej är att biljetterna till Angkor Wat köper man inte där vid entrén, utan man måste åka till ett annat ställe en bra bit därifrån för att köpa en biljett. Så det var en del att dona med där på morgonen för att hinna till templet i tid för soluppgången. Men jag hann och jag var absolut inte ensam, det var några fler tusen människor som ville vara med om det där magiska ögonblicket. Det där ögonblicket som aldrig kom, för att det var för molnigt ute denna morgon. Och nej, jag måste erkänna att jag inte blev ett dugg imponerad av Angkor Wat. Jag hade inte direkt sett några bilder av templet innan, så visste inte ens hur det såg ut eller vad jag skulle förvänta mig. Men jag trodde nog det skulle va mer vackert än en grå och trist byggnad. Och jag insåg nog där och då att tempel är inget för mig eller nåt som intresserar mig egentligen. Så för en tempel-fantast kanske detta är helt otroligt. Jag tog mig till ett annat tempel som heter Bayon som jag tyckte var mycket mer värt att se då det var 216 leende ansikten av nån Buddha-snubbe. Efter ett tag blev jag lite trött på att gå runt där bland templet, så jag satte mig ner och bara slappnade av för en stund. Såg tre olika tempel och bestämde mig sen för att jag hade fått nog av tempel och skulle bege mig hemåt. Körde vilse och hamnade åt helt fel håll, och tanken på moppen började bli tom, så jag försökte fråga mig fram efter vart jag kunde hitta bensin, hittade ett annat tempel på vägen som låg en bit in från den stora vägen, och man var tvungen att gå på en lång bro för att komma dit. Det var lite häftigt för det växte konstiga träd i vattnet runt bron, sen var templet inget speciellt. Men jag gillade bron i alla fall. Till slut hittade jag ett litet stånd längs vägen med bensin där jag kunde köpa en flaska och i lugn och ro köra tillbaka till hostlet. 

 

Tog mig en liten tupplur där på eftermiddagen och sen var det dags att göra mig lite fin för kvällen, för jag planerade nämligen att gå på en liten cello-konsert. Hade läst om detta innan jag åkte till Siam Reap att det är konsert varje lördag. Och på väg till Angkor Wat körde jag förbi där det skulle vara, och det var stora skyltar om det. En gubbe skulle spela Cello och prata om sitt välgörenhets-sjukhus. Han pratade mer än han spelade tyvärr, och jag tror han började bli lite senil, för han nämnde samma saker om och om igen. Men det var mysigt att sitta ner och lyssna på lite vackert cello-spelande. Och en fin grej med hans sjukhus. Efter konserten åkte jag tillbaka till hostlet och somnade tidigt, alldeles för trött efter alla tempel under dagen.