Har kommit in i en såndär fas igen då jag tappat all inspiration till att skriva, och inte ens tycker att det är kul, känns bara som ett måste. Det är såklart inte ett måste men jag vill gärna skriva om allt jag gör för att lättare komma ihåg allt efteråt. Har bestämt mig för att ta en paus i skrivandet när jag anländer till Nya Zeeland, kommer ju inte va detsamma där, kommer ju ha ett halvt vanligt liv med o jobba o sådär. Känns konstigt att tänka tanken att jag kommer bo på ett och samma ställe en lång tid och inte flänga runt och se och uppleva nya saker varje dag. Men förhoppningsvis får jag ett aphärligt jobb så jag älskar att leva normalt för ett tag, och att bo mitt bland supervacker natur kommer nog aldrig bli tråkigt! Längtar verkligen till att åka dit!
Men nu ska jag försöka skriva ner några väl valda ord om vandringen vi gjorde under tre dagar för att ta oss från Kalas till Inle Lake. Vi satte igång och vandra vid 9-tiden, och det var redan riktig hett ute, så man insåg snabbt att det skulle bli tre riktigt svettiga dagar. Vår guide hette Kuaw Lin (som man uttalade som Joline) och var en otroligt härlig och energifylld kille. Hans engelska var riktigt bra så det var intressant att prata med honom och fråga om allt som händer i Myanmar, och få svar på många frågor jag hade. Om oroligheterna i norra landet, och om hur regeringen och befolkningen i öster är osams om huruvida dom borde odla Opium eller inte. Och klassiska frågor så som om det är acceptabelt att va gay, hur det är att studera här, hur religionen påverkar landet och hur saker och ting har förändrats sen dom öppnade upp för turism. Det är intressant att fråga sånna här saker till nån som är i samma åldern som en själv och har en ny och annorlunda syn på livet. När jag gör sånna här vandringar eller nåt annat turistigt där man har nån slags guide från landet så är det inte bara själva upplevelsen som är viktig för mig, jag vill alltid prata mycket med guiden och passa på att få reda på saker om landet och sådär, öppna en diskussion och jämföra och berätta hur saker och ting fungerar i Sverige, för att dom också ska få höra om hur annorlunda eller lika saker och ting är.
Själva vandringen var vacker men annorlunda mot vad jag hade väntat mig, eller inte annorlunda, mer att allt var så torrt och livlöst, vilket var väldigt synd, men samtidigt så var allt så vackert och utsikterna var såklart fantastiska. Men höjdpunkterna var att få komma till små byar och se på nära håll hur folk lever. Det är verkligen som att resa tillbaka i tiden, då det inte finns el och vatten, och inga bilar. Dom transporterar allt med ko och vagn. I vissa byar fanns det någon enstaka bil och kanske en traktor. Och hela familjen hjälps åt att få hushållet att fungera och jobbar på fälten hela dagarna för att ta hand om odlingarna. Första natten stannade vi i ett homestay i en av dessa små byar, och där hade dom massa med grisar, och en liten underbart söt kulting. Och som dom flesta vet så älskar jag ju grisar, så jag gick dit och försöka klappa dom. Och för första gången så var inte grisarna rädda och ryggade undan, utan jag kunde klappa dom, och den lilla kultingen kunde jag ta upp och hålla i famnen. Detta är första gången i mitt liv som jag håller i en gris, och denna känslan är typ obeskrivlig för mig, jag var så lycklig och ville aldrig släppa ner honom! En annan gris som var svart/vit blev superlycklig när jag kom dit och klappade honom och njöt verkligen av det, och när jag senare skulle gå därifrån så försökte han hoppa över staketet för att följa med mig, han ville verkligen inte att jag skulle lämna honom och sluta klappa honom. Sånna här ögonblick gör att jag verkligen inser hur mycket jag älskar lantlivet och att jag antagligen nån gång i framtiden kommer bosätta mig på landet och ha mig några egna djur att ta hand om, och att odla potatis och morötter osv. Denna resan har verkligen fått mig att inse hur mycket jag älskar naturen och vilket lugn det ger mig inombords att spendera tid där, eller i små byar ute i ingenstans. Sen är det ju skillnad på städer här i Asien och hemma, eller nåt annat lite fräschare land, så det är ju inte rättvist att säga att jag hatar storstäder helt och hållet, men alla städer här är inget vidare. Men har mer och mer börjat inse att jag nog är en lantis innerst inne ändå.
