om tisdagen den 16 augusti

 
här satt jag och insåg att det är exakt femtio dagar kvar tills jag åker. tills jag ska få se nya fantastiska platser, vandra på konstiga vägar, bestiga vackra berg, se obeskrivliga vattenfall, träffa mängder med härligt folk och bara älska livet lite mer än vad man kan. på ett sätt är jag mer än redo att åka. vill bara åka nu direkt, femtio dagar låter som en evighet. men samtidigt känns det som att jag har så mycket kvar jag måste hinna planera och kolla upp innan jag åker, och att jag inte har tillräckligt med tid till detta. prioriterar kanske fel saker just nu. för egentligen borde jag lägga mer tid på förberdelser inför resan. men jag är liksom lugn över den. vill inte planera för mycket. vill ha allt lite öppet. så man kan va spontan och göra vad som helst när som helst. det är mest visum och sånt där som jag ska ha lite koll på. men det är ju också sånt som man lär sig längs med vägen och som alltid går att fixa där om det skulle va så. och fixar det sig inte så är det ju bara till att åka nån annanstans. förstår egentligen inte hur jag kan va så lugn. är ju en skitläskig grej att bara ge sig iväg såhär. tänker att jag borde va lite nervös. men jag är inte sån som stirrar upp mig över resor, tänker att allt löser sig. minns att när jag och en vän åkte på resa till Thailand en månad var jag inte ett dugg nervös när vi satte oss på flyget, bara förväntasfull och riktigt peppad. men det var ju annorlunda med, då visste jag att jag hade honom med mig hela tiden, och att vi bara skulle va iväg en månad. nu har jag två kompisar med mig första tre veckorna, sen är jag ensam ute i den stora vida världen. men känner jag mig själv rätt så ska det nog inte bli några vidare större problem att skaffa nya vänner att hänga med.jag gillar ju det där med att prata, hehe
så ja, jag är otroligt pepp, och det liksom pirrar i hela kroppen av föränu när jag tänker på resan och hur härligt det ska bli

om söndagen den 14 augusti

 
vi vaknade upp till ett grått stockholm där regnet såg ut att hänga i luften. bestämde oss ändå att ta en tripp till kaknästornet som låg på gångavstånd. så vi packade ihop och gick och åt frukost, checkade ut och började traska mot tornet. lite kyligt. jag har alltid varit en fantast av höjder, så att få ta sig upp till 155 meter gav mig en otroligt lugnande känsla. att stå där och titta ut över ett vackert stockholm, och filosofera lite. jag kan stå så i timtal. det är liksom nåt som händer i mig som gör att jag stänger av. en sån utsikt skulle man vilja vakna till varje morgon, och se solen gå upp över horisonten. Simon frågade mig vad jag tänker på när jag står där och försvinner bort i mig själv ett tag. och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men sa "livet". jag tänker nog mycket på livet, och på världen. allt vad det är, har varit och kommer bli. vi satte oss vid ett bord och tittade ut över Stockholm ett tag. synd bara att det va så grått o trist väder. men vi såg hur solen började kika fram på sina ställen. bestämde oss för att traska ner till Gamla Stan och strosa runt lite. och nästan precis när vi kommit ner från tornet så sprack himlen upp och solen kom fram, och det blev riktigt varmt ute. himla dålig tajming att det va grått o trist hela tiden när vi satt med den vackra utsikten. men härligt att solen kom fram så Stockholm blev lite vackrare från marken med.
 
vi gick längs med vattnet, stannade och tog lite fina kort. sånt som jag lärt mig att man ska passa på att göra. be folk ta lite kort på mig då och då. jag är ju oftast den som är bakom kameran, så det är många gånger man ångrat att det inte finns nån bild på mig med med nån vacker bakgrund eller sådär. så nu för tiden tvingar jag folk att ta kort på mig. gillar verkligen att fota folk också, och borde nog be folk ställa upp oftare på det. än bara lite hastigt när man är på väg nånstansen. 
 
 
efter att bara gått nån gata fram i Gamla Stan insåg vi väl att det inte är så himla skoj ändå att gå omkring där bland alla souvenir-butiker, och gick bort mot slottet där det var vaktavlösning, ändå obligatoriskt att se när man väl får chansen när man är i huvudstaden. tycker ändå att det är lite kul och fint att dom fortfarande håller på med det där. har sina fula blåa dräkter och gör det här vaktbytet som en stor grej varje dag. måste va sjukt trist att stå där utanför en bur vid slottet, medan folk går förbi och stirrar och skrattar lite åt en.
sen tog vi oss en snabb shoppingrunda på några minuter med innan vi var tvungna att snabba oss tillbaka till bilen innan perkeringsbiljetten gick ut. och där gjorde jag av med mina absolut sista krafter för den helgen. så sjukt trött i benen efter allt vi hade gått och stått och hoppat. och det gjorde det ju inte bättre att man hade hemsk träningsvärk också sen fredagens benpass på gymmet.. så väl i bilen på väg hem så somnade jag gott i en timme typ direkt efter vi hade kommit ut ur stockholm. och ja, det var den underbara resan till stockholm. perfekt och är helnöjd med allt. som sagt Simon&Cazandra, dessa två människor är bland det finaste och värdefullaste jag har. så tacksam att dom står ut med mig och orkar spendera en helg i Stockholm med mig. dom skulle jag också gärna packa med mig i ryggsäcken på resan!
 
 
 

om lördagen den 13 augusti

 

så har man återigen krupit ner under täcket i sängen hemma efter en fantastisk helg. det känns alltid så fel att komma hem till en tom lägenhet där allt är ensamt och stilla. det är liksom inte här jag hör hemma. det är inte såhär det borde va. två dagar i Stockholm fick mig återigen att bli stormförälskad i storstäder och tog fram den där längtan om att få bo i en vacker stad nån gång snart. tystnad och ett litet samhälle är ingenting för mig, inte just nu i alla fall. landet och ett hus vid sjön har alltid lockat mig, men det är heller inte vad jag vill ha just nu. en stor stad där saker händer, där det ständigt finns musik att se, folk att träffa, nya platser att utforska, det är nåt jag verkligen kan längta efter, och som jag vet kommer bli mitt nästa kapitel efter resan. eller ja, det kan jag ju inte säga nu, vet ju inte alls vart den här resan kommer ta mig eller ge mig för ny syn på livet. men jag kan ju säga att det är min plan att om jag kommer hem, så kommer det bli en flytt till en storstad.

 

Stockholm va bra och vackert. och att få vara där med två av mina favoriter va fantastiskt. efter att ha checkat in på hotellet så knöt vi på dansskorna och tog på oss vårt mest peppande konsert-humör. Maggio väntade på oss på Stadion. vi letade en evighet efter en bra restaurang, men hittade inget som kändes bra, så vi letade vidare. när vi hade bara några meter kvar till Stadion insåg jag att vi hade glömt biljetterna på hotellet, så det vara bara att börja traska tillbaka de två kilometrarna i ett soligt och varmt Stockholm. och där på tillbakavägen hittade vi den där perfekta restaurangen vi va ute efter. så ibland händer nåt lite sämre för att man ska lyckas med nåt lite bättre. med biljetterna i handen, och mätta i magen gjorde vi ett nytt försök att ta oss till Stadion, och lyckades bättre denna gången. 

 

Miss Li röjde loss som förband, och gjorde det jäsikens bra, vilket energiknippe hon är alltså! med en gul kostym, rött hår och ett par platådojjor värmde hon upp hela Stadion med sin speciella röst och sina underbara låtar.

 

 
scenen gjordes redo för Maggio, och plötsligt såg man på de stora bildskärmarna hur Maggio och bandet gjorde sig redo backstage. och filmades sedan hela vägen när dom gick över Stadion bakom scenen, och tog trapporna upp, för att sen inta scenen till publikens kärleksfulla jubel. och att dra igång hela konserten med ”Vi mot världen” kunde nog inte blivit mer klockrent. äntligen var konserten igång, och lyckan var total. låt efter låt skrek vi oss hesa, och Maggio såg ut att bli tårögd och berörd vi flera tillfällen. och det förstår jag verkligen, vilken känsla att stå där på scenen och se 20 000 fans sjunga och hoppa till sina låtar.
 
 
kvällens första överraskning gjorde mig obeskrivligt lycklig när det visade sig att Markus Krunegård klev in på scen för att framföra ”vi kommer alltid ha Paris” med Maggio. måste nog ändå säga att själva framträdandet var sådär, dom fick inte riktigt fram effekten dom ville. och låtvalet att göra en duett med hade kunnat va bättre. men för mig va det ändå underbart att få se Krunegård där, och att få höra dom sjunga tillsammans.

så mycket vackert och så mycket känslor som alla Maggios låtar framkallade under hela kvällen. i en grön klänning och ett par vita kängor såg hon ut som en drottning på scenen när hon överöste oss med kärlek genom alla sina låtar. och Eva Dahlgren va där och körde två låtar med Maggio, vilket va riktigt vackert.

 

 
men ja, inget kan väl riktigt någonsin beskriva känslan som hela Stadion upplevde när Håkan Hellström klev upp på scenen i mitten av ”Förlorad för alltid”. då kom tårarna och gåshuden. och jublet från publiken ville aldrig riktigt dö ut. som vi hade längtat och hoppats på detta ögonblicket, och nu stod dom äntligen där tillsammans på scenen, i Veronicas vackraste ballad. och fortsatte såklart sjunga tillsammans med deras låt ”Hela huset”. lyckan utbyttes till en enorm eufori och tårarna ville aldrig riktigt sluta rinna. detta va vackert. detta va obeskrivligt vackert. 
 
 
 
och när konserten till slut var över ville man inte gå därifrån. den hade gärna fått fortsätta i två timmar till. och gärna fler duetter med både Krunegård och Håkan. 

denna gången blev det mestadels svartvita bilder, men som Maggio själv säger "vi kommer minnas allt i färg, efteråt"