Var så mycket intryck i Myanmar så jag kände att jag ville skriva ner ett långt inlägg om lite saker jag tänkte på under min vistelse där.
Myanmar har helt klart varit väldigt olikt alla andra länder jag besökt i sydöstra Asien. De flesta människor jag stöter på är glada och ler och vinkar när dom ser mig, speciellt när man kommer till de mindre byarna. Folk vill ta kort med mig och jag känner mig som en kändis här. De stora städerna har såklart kommit längre i utvecklingen, men för mig är det bara hemskt att spendera tid i städer, så har jag känt i alla länder jag besökt, det finns inget vackert eller härligt med någon stad här, allt känns bara smutsigt och värmen är outhärdlig. Men att komma ut till de små samhällena, eller besöka en liten by på landet, det är där allt det vackra med Myanmar händer. Folk jobbar på sina fält hela dagarna för att kunna sälja sin skörd på marknaden. Och i de flesta byar finns det ingen el eller något rinnande vatten, och för att förflytta större saker använder de kossor med vagn. En häst är det bara rika folk som har. När jag gjorde en vandring på tre dagar för att ta mig mellan två olika samhällen så besökta vi många små byar längs med vägen, och sov i två av dom, så fick verkligen se på nära håll hur folk lever, och det är ingen lyx, men människorna ser så lyckliga ut, för att inte tala om alla barn. Att se dom springa omkring och leka och busa med en glädje i ögonen som jag sällat sett i barn hemma i Sverige. Dom är glada för minsta lilla grej och tycker det är superspännande när en vit människa kommer och hälsar på i deras by. I och med att Myanmar är en gammal brittisk koloni så är många väldigt bra på engelska, något som gjorde mig chockad när jag först anlände till landet. Jag tänkte att det skulle vara tvärtom eftersom dom inte haft turister här så länge. Våran guide vi hade på vandringen pratade väldigt bra engelska, så det var intressant att fråga honom om hur landet funkar och varför det är så mycket intriger mellan staten och invånarna. Norra delen av landet är stängt för turism, mycket intriger om religionsfrågor som gör det farligt att vistas där.
Något av det första jag la märket till när jag kom till Myanmar är att de flesta har en slags gulaktig kräm i ansiktet, något som kallas Thenaka. Detta är en kräm som är väldigt bra för huden, den skyddar mot solen och hjälper mot finnar. Oftast målar dom bara några streck på kinderna, men vissa täcker hela ansiktet, det är helt upp till var och en hur dom vill smycka ansiktet. Som jag förstod det så är det för en traditionell grej och för fashion. För det andra jag la märke till här är hur mycket folk bryr sig om vad dom har på sig på vissa ställen man kommer till. Dom är väldigt medvetna om mode både i kläder och i frisyr. Många killar har färgat sitt hår i olika röda nyanser, och har olika häftiga frisyrer. Kläderna är mycket jeansjackor och kamouflage.
Men mitt i allt detta modemedvetna så bär många de traditionella kläderna också, något jag inte sett i något annat land är att männen bär kjol, “laungi” som det kallas, ett tygstycke som är ihopsytt i en tub som dom knyter framtill. Och detta ser man på små pojkar upp till äldre män, alla bär det. Kvinnorna har långkjol och skyler alltid axlarna, för undantag när jag vatt i lite större städer där jag sett kvinnor i korta shorts och linne, men det är inte så vanligt.
Tuggtobak är något som är väldigt poppis här, gjort av betel-löv (vet inte vad det heter på svenska), en slags nöt och tobak.
Något som ger dig röd tunga, så man ser hur folk har spottat överallt på gatorna här, vilket är lite vidrigt. Kan dock inte förstå hur folk kan tycka att detta smakar nåt gott alls, då jag mest tyckte det smakade bark doppat i schampoo när jag testade det, och spottade ut det efter bara en minut. En annan sorts tobak som är väldigt populär är cigarrer, som dom rullar av samma blad som tuggtobaken läggs i. Något jag lagt märke till när man kommer till vissa ställen för att äta är att dom direkt ställer fram en ask med cigaretter och en tändare på bordet när folk sätter sig ner.
Maten här är också en helt egen stil, med influenser från det indiska köket med mycket små rätter och innehållandes mycket kikärtor och bönor. Deras traditionella Tealeaf-sallad var något som snabbt blev en personlig favorit. En rätt som faktiskt har en historia bakom sig, då den norra och södra delen av landet slutade fred och dom slog ihop två maträtter till en, som då bildade denna Tealeaf-sallad, bestående av teblad, rostade bönor, nötter, vitlök och allt detta dränkt i olja och lite kryddor.
En lite konstig grej här är tiden, när vi korsade gränsen hit från Thailand så ställde vi tillbaka klockan 30 min. Så det är inte en timma som i de flesta länder när man kommer till en ny tidszon, utan bara en halv timma. Ingen aning om varför det är så, men har inte varit med om det i nåt annat land hittills.
Det är mycket med Myanmar som har varit helt fantastiskt, och jag vill helt klart komma tillbaka hit i framtiden för att få utforska mer av landet, och åka hit när det inte är så torrt och hett här. Me landet har verkligen fått mig att tänka på ett nytt sätt, och se saker annorlunda, planterat ett litet frö djupt inom mig kan man säga.