jonasonlina.blogg.se

Några gick hem runt midnatt medan vi var några som satt kvar på utestället tills det stängde runt 03-tiden. Så kvar var bara jag, Yolan, hans kompis Willem och en tjej från Australien som vi lärde känna under kvällen som hette Giorgie. Vi var några som hade planerat att gå upp tidigt på onsdagsmorgonen för att åka och kolla på ett vattenfall, så 7.30 hade vi bestämt att mötas upp. Rafaela hade gått hem tidigt för att sova, medan vi andra som sagt var kvar tills det stängde, och jag och Yolan tänkte för varje minut som gick att det bara blev mindre och mindre tid kvar tills vi snart skulle upp igen och kolla på vattenfall. Så när klubben stängde och vi började traska därifrån kläcker Yolan ur sig ”Varför åker vi inte till vattenfallet nu istället, ser soluppgången och tar ett morgondopp där?”. Vi alla fyra var på idén, och Willem och Giorgie gick till en liten affär och köpte på sig nödvändigheter som vi behövde, medan jag och Yogan gick och hämtade hans moped. Vårt problem var dock att vi bara hade EN scooter och vi var fyra personer.. Vi försökte hitta nån där mitt i natten som ville hyra ut en moped till oss, men det gick inte så bra. Så Giorgie bestämde sig för att det var bättre att hon gick hem och sov istället. Så jag, Willem och Yolan trängde ihop oss på en moped och åkte mot vattenfallet. Vill här nämna att Willem var helt nykter denna kväll, så ingen behöver va orolig, jag hade aldrig gett mig iväg på detta äventyr om den som körde hade druckit alkohol. Nog för att man blir galen när man är ute och reser, men man blir inte korkad som tur är, haha

 

Efter en halvtimme ungefär så kom vi fram till vattenfallet, och det var större och häftigare än jag hade trott. Så det var inte vidare lätt att simma i det, för det var otroligt strömt, och stenar överallt. Så för mig blev det en kort simtur, och jag gick istället och satte mig och bara kollade på vattenfallet och fascinerades av vad naturen har skapat. Försökte ta in vilken tur jag haft som träffat alla dessa underbara människor här i Ubud, hur man kan kännas som en liten familj efter att bara spenderat tre dagar ihop. Och hur man sen bara tar farväl och antagligen aldrig mer ses i livet. Det är väl både det charmiga och det sorgliga med att resa.
Dom andra som skulle hänga med till vattenfallet åkte enligt planerad tid och kom och gjorde oss sällskap. Vi satt länge och bara chillade, pratade och njöt av utsikten över vattenfallet.
Vi hade även planerat att åka till ett stort risfält idag, så runt lunch-tid bestämde vi oss för att börja ta oss dit. Men några hoppade av och åkte hem istället och en massa andra krångligheter gjorde att det aldrig blev av och jag åkte till hostlet och försökte vila istället, men sov nog inte mer än tio minuter. Var kanske lite nervös inför det som skulle ske till kvällen.

 

Så ja, Rahul och jag umgicks ju mycket dessa dagar, och någon gång under tisdagen frågade han om han fick göra en tatuering på mig. Vi hade inte direkt pratat mer om att han skulle göra en tatuering på mig, jag hade inte sagt nåt om vad för motiv jag ville göra. Så jag blev lite chockad när han frågade om han fick göra en tatuering på mig, men samtidigt riktigt glad. Jag frågade vad han ville göra för nåt och han svarade att han hade en bild i huvudet, en tanke, men han ville inte säga vad det var för nåt. Av nån anledning så litade jag helt på honom att det skulle vara något riktigt bra, så jag sa såklart att jag absolut ville att han skulle tatuera mig.

 

När jag kom tillbaka från vattenfallet fick jag tyvärr ett tråkigt meddelande hemifrån. En kvinna som jag stått väldigt nära dom senaste åren, och som varit en stor inspiration för mig mådde inte bra, och var inlagd på sjukhuset. Detta gjorde mig lite tveksam till om jag orkade med att bli tatuerad till kvällen, då Rahul precis berättat att tatueringen skulle ta cirka 12 h att göra… Inte för att det var en stor tatuering, utan för att Rahul alltid gör väldigt detaljerade tatueringar. Så jag berättade för honom vad som hade hänt och hur jag kände. Och då berättade han vad för tatuering han hade tänkt, och att han verkligen ville göra den. Det kanske låter märkligt att jag låter någon göra en tatuering på mig, när jag inte har sett en bild eller har en aning om vad han tänkt göra. Men som sagt, eftersom jag har sett hans tatueringar och sett hur otroligt duktig han är, så tvekade jag inte en sekund på att det skulle bli ett mästerverk. Och när han sen berättade hans tanke så blev jag ännu mer säker på att detta skulle bli en riktigt häftigt och fin tatuering. Hans ord för att beskriva den var nåt i stil med:

 

”She is like an open box. not in the way that she is quit easy. her walls are like unique beautiful paintings. and if you get to know her enough she will make you defy gravity, and fly beyond her space.”

 

Måste säga att det var bland det vackraste jag hört på länge. Hans tanke var alltså att göra en tatuering som symboliserar mig, och vem jag är. Så trots dom hemska nyheterna hemifrån beslutade jag mig för att göra tatueringen. Allting tog lite längre tid än planerat innan vi kunde sätta igång, tanken var att börja kl.17, men vi kom inte igång förrän runt 21-tiden. Så jag började bli nervös att vi inte skulle hinna klart i tid, eftersom jag skulle flyga tidigt nästa morgon, och behövde lämna Ubud senast kl.08. 

 

Men vi satte igång, och det tog tid med alla hans detaljer. Det var skönt att äntligen känna den där smärtan. Det är konstigt med tatueringar, visst det gör ont, men det är liksom en behaglig smärta, man gillar den. Vissa stunder somnade jag till för jag var så otroligt trött, tills han gjorde någon detalj som gjorde så fruktansvärt ont så jag var klarvaken och plötsligt vred mig i smärta. Den smärtan är inte behaglig kan jag lova, så det är tur att det inte känns så under hela proceduren. Vi tog pauser lite då och då, och när tatueringen äntligen var klar så var klockan efter 06. Detta var också stunden då jag var tvungen att ta farväl av min lilla familj. Både Rafaela och Yolan var med under tatueringen, men dom sov den mesta av tiden. Det var sorgligt att krama om alla och säga hejdå, även om man visste att dagen skulle komma. Men jag var tacksam för dom dagarna vi hade tillsammans, som gjorde att mina sista dagar i Indonesien blev helt fantastiska, och jag kände att jag nu var redo att lämna detta underbara land.

 

Och tatueringen, den blev över förväntan och helt otrolig! Jag är så sjukt nöjd med den, och lite ledsen över att jag inte kan se den hela tiden eftersom den sitter i nacken på mig.

 

Denna morgon skulle jag och Grit åka iväg för att träffa en snubbe som va någon slags helare. Grit hade pratat med e kvinna som hade varit där, och när hon berättade det för mig tyckte jag det lät spännande. Men när vi steg upp mådde inte Grit bra, så hon beslutade sig för att inte åka, så jag tänkte att jag åker själv, men jag behövde hyra en moped, och det var inget öppet ännu, så jag kunde helt enkelt inte ta mig dit heller. Så jag gick och la mig i sängen en stund till och slappade innan jag bestämde mig för att gå och göra morgonyoga. Detta passet var ännu värre än det förra jag gjorde, svetten rann och jag hade svårt att andas i och med min förkylning. Men ja, nu hade jag testat på yoga två gånger, så jag hade i alla fall gjort nåt av det jag ville när jag kom till Ubud.

 

Efteråt gick jag och åt frukost på en restaurang som låg precis vid en liten bäck, med fin utsikt över träd och grejor. Satt där och bara tog det lugnt en stund. På andra sidan fanns det något slags tempel som jag blev lite nyfiken på att undersöka, så jag traskade dit. Visade sig att man inte kunde gå in i det, utan jag fick kika på håll. Såg en skylt om att det skulle va en restaurang med vacker utsikt någon kilometer bort, så jag följde stigen däråt. Träffade på en man som kollade till sin farbrors fält och som började prata med mig. Han var fascinerad över min resa och tyckte jag var superhäftig och gjorde helt rätt i att göra denna resan nu när jag var så ung. Många jag pratar med som är från Indonesien har knappt varit utanför staden dom växt upp i, och dom kommer antagligen aldrig ha råd att ta sig därifrån heller. Det är orättvist hur dåligt betalt vissa får. Oftast har folk 4 dagars ledigt på en månad, om ens det. Frågade en taxi-chaufför en gång hur mycket han tjänar på en dag, och han sa att om han har tur och många kunder så får han kanske 200 000 rupiah, vilket motsvarar ca 140 kr. Och då jobbar han från tidig morgon till sen kväll. Ibland vill jag liksom bara ge massor av mina pengar till folk och ta med dom på min resa och visa dom nåt annat. För mig är det ju så enkelt att tjäna ihop pengar fort, och då sliter jag ju inte ens hälften så mycket som vissa här gör på sina jobb. Så man inser hur otroligt bra man har det, hur tacksam man ska vara över att växa upp i ett land som Sverige som ger en så många möjligheter.

 

Jag traskade vidare, var inne i en hel del olika butiker med konst. Helt otroliga målningar, och jag ville köpa med mig hälften av dom och dekorera min framtida lägenhet med. Men insåg ju att det skulle va lite otympligt att släpa med sig dom i ryggsäcken. Hittade restaurangen, som även var ett spa. Var inget speciellt med det, så jag vände och började gå hemåt igen. Hängde med Rahul innan vi var några stycken som gick för att käka middag ihop. Denna gången gick vi till ett nytt ställe, som inte var nåt speciellt eller härligt alls med, så vi gick därifrån ganska snabbt efter att vi käkat klart. Vi gick till klubben där jag va min första kväll i Ubud. Det var även en stor lounge där, och ett reggae-band som började spela precis när vi kom. Det är nåt speciellt med reggae när man är ute och reser. Jag skulle aldrig lyssna på reggae hemma, men här så det det enda man vill lyssna på, det är en avslappnade stämning och man blir på bra humör, vart man än är, på stranden, på båten på väg att dyka, på en pub, överallt.
Så vi slog oss ner i några soffor och drack öl och lyssnade på bandet och bara tog det lugnt.

 

Och innan detta inlägg blir tusen meter långt så slutar jag här, och fortsätter denna storyn i nästa inlägg, eftersom som titeln säger så tar inte denna dagen slut än på länge, det är många timmar kvar innan jag får lite sömn.