jonasonlina.blogg.se

efter att bara ha sovit några få timmar så vaknade jag med en enda tanke snurrandes i skallen, "jag måste dit igen, jag MÅSTE se Håkan ikväll igen". det fanns inga andra alternativ, jag kunde inte åka hem till Småland nu, jag var inte klar med denna helgen än. jag MÅSTE bara vara kvar, jag måste få tag på en biljett till kvällens konsert. inget annat fanns på min lilla livskarta. så jag började söka med lykta och ljus över vart jag kunde få tag på en biljett. skrev till alla annonser jag hittade. fick en del svar om att biljetten var såld. men jag gav inte upp hoppet, jag kände på mig att jag skulle fixa en biljett, det var liksom meningen att jag ska gå ikväll med. hade en kille som kaaanske ville sälja en biljett till mig, han skulle bara kolla med sin kompis om han ville köpa den först. så just nu låg allt mitt hopp till den där biljetten. fortsatte letandet, men utan resultat. jag lämnade mina brudar och begav mig ner mot centrum för att kika i lite affärer, för att hitta dom där perfekta jeansshortsen som jag letat efter i flera år. jag hittade inte dom, men ett par Levis-shorts på second hand, och ett par nya Vans-skor.

 

gick och mötte upp mina andra polare vid Trädgår'n där dom satt och drack öl och hade det jäsikens gött. och då plötsligt ramlar ett meddelande in från snubben med biljetten som säger att jag får köpa den!! den känslan, den lättnaden. och jag blev lite stressad över att klockan redan var tre, och jag som hade velat börja köa för fyra timmar sen. så vi kollar upp vart vi är och vart vi kan ses för att utbyta biljett mot lite pengar. och det visar sig att han bara är några hundra meter bort, vad är oddsen för det då. kommer ändå biligt undan med biljettpriset för tusen spänn, med tanke på att folk dom senaste veckorna försökt sälja biljetter för cirka tvåtusen spänn. 

helnöjd drar jag och möter upp några andra vänner som ska på kvällens konsert, och vi går till Ullevi, där kön ringlar sig lång. och jag känner att jag kommer komma för långt bak av att stå här i kön. så jag är så ful och hemsk så jag ringer några andra polare som jag vet sitter mycket längre fram, för att lite oskyldigt ansluta till dom i kön. men när jag väl ska försöka hitta dom så går det inte att ringa, och helt plötsligt blir det kaos i kön och alla ställer sig upp och börjar rusa framåt, så jag slinker in i kön där lite utan att nån märker det. och helt plötsligt står jag aplångt fram i kön. jag kan ändå tycka att jag är värd att komma så långt fram, trots att jag smet förbi några tusen personer... jag börjar snacka med några random brudar i kön som är superhärliga, och tänker att dom kan jag hänga med nu när jag inte fick tag i mina andra polare. men plötsligt känner jag en hand på min axel, och så står dom där bakom mig. och nu är tagget igång igen.

 

denna gången kom vi ännu längre fram, och jag är ännu mer galet nöjd. och idag smyger sig Håkan in på scen samtidigt som bandet, och jag tycker ändå att det är lite fint, att han liksom visar sig som en av dom. han är inte mer märkvärdig än sina bandmedlemmar. konserten är igång, och känslorna är ännu mer starka och blandade och stämningen är lite mer toppad än gårdagen. allt känns ännu bättre. både publiken och Håkan är mer taggad idag.en del låtar byts ut, andra är kvar. han pratar mindre mellan låtarna. men Sven-Bertil är där igen, precis som Daniel Gilbert, Miriam Bryant och Seinabo Sey.

 

och så sker något som jag aldrig någonsin trodde jag skulle få uppleva. nåt så ofattbart att jag än idag undrar om det faktiskt verkligen hände. känslan jag upplever här är något utanför denna världen, något jag antagligen inte kommer uppleva igen. och det är nu jag förstår att det verkligen var meningen att jag skulle köpa en biljett till dagens konsert. och tusen spänn känns som alldeles för billigt. jag hade helt klart lagt tvåtusen spänn för denna biljett om jag hade vetat vad som väntade mig. för det finns en person i denna världen, som betyder ännu mer för mig än vad Håkan gör. en person som har format mig till den jag är idag. och jag står helt i chock och fattar ingenting när Håkan helt plötsligt säger nåt i stil med "vissa saker kommer man aldrig glömma bort, som det här, att jag nu ska få dela scen med Joakim Thåström!" ärligt talat, detta är det mäktigaste jag någonsin varit med om. och jag vet inte hur jag ska hantera denna känslan, jag börjar gråta men samtidigt är jag så lycklig så jag inte vet vart jag ska vända mig, vet inte vad jag ska göra. Thåström står där på scenen. och dom två vackraste männen i mitt liv framför tillsammans "bara om min älskade väntar". och mitt liv, mitt liv, hur ska jag kunna tacka dig. det vackraste har hänt, och det är väldigt få saker som någonsin kommer toppa detta i mitt liv. kan inte komma på nåt alls som skulle kunna va bättre eller finare.

 

 

Håkan slår ett nytt publikrekord, vi är 70 144 som har fått dansa och skrika och gråta tillsammans ikväll. och till slut är konserten över igen, och jag är helt tom, fast samtidigt helt fylld av allt som hänt. att man kan ge så mycket känslor bara rakt ut, och få dubbelt tillbaka från Håkan. helt sinnessjukt. och det härliga är inte över än. min helg har ännu inte nått alla toppar. för efter konserten drar vi till Trädgår'n där massa Håkan-fans har samlats. och jag börjar hänga med en superfin och härlig tjej som hette Evelina, och massa av hennes polare. och vi dansar och babblar och hon har så mycket energi som man bara suger åt sig. så säger vi farväl. och när Trädgår'n stänger så bokstavligen ramlar jag omkring på Göteborgs vackra gator med några av dom finaste vännerna jag har. och det är i denna stunden jag känner mig helt oslagbar. ingenting kan nånsin krossa mig nu. jag är så otroligt lycklig, och skrattar så det gör ont. sån lycka att ha sett Håkan två gånger, att Thåström var där, men det finaste av allt att man inser vilka otroligt fantastiska vänner man har. och hur livet kan kännas så underbart. när solen gått upp och klockan har blivit över fem snubblar vi in på hotellet, och jag somnar med tanken att jag ska upp om två timmar och ta bilen hem igen. men i denna stund behövdes ingen sömn. jag kan leva länga på lyckan från denna fantastiska helgen.

 

vaknade med pirr i magen. idag var äntligen dagen som jag har längtat efter ändå sedan biljetten köptes den 17 oktober. i nio månader har jag väntat och byggt upp förväntningarna, så det kändes så konstigt att dagen nu var här. kändes ju som att det fortfarande var nio månader kvar. lagom tidigt klev vi upp och gjorde oss i ordning och käkade frukost, tog oss ner mot staden och handlade lite ätbara saker att ha i kön, och paraply. så tacksam att vi var så smarta att köpa paraply, för den hettan som var i kön hade vi nog inte överlevt annars. vi var nog nere vid Ullevi runt halv ett, och satte oss i kön. på ett sätt kändes det som att vi köade i tusen år, men när vi sen väl kom in i arenan var det som att vi suttit där i typ fem minuter. man glömde direkt bort hur långdrygt det blev, och hur mycket vi svettades. väl inne sprang vi för att få så bra platser som möjligt. och jag blev så otroligt nöjd över att vi kom så långt fram, och så nära scenen som gick ut i mitten. trodde väl aldrig att jag skulle va så nära Håkan. men först en del väntan i arenan innan Sven-Bertil Taube kom upp på scen och drog ner stämningen nåt maximalt. och när han bokstavligen slaktar Håkans låt "Valborg", då blev jag fasen riktigt arg och besviken.

 

men till slut så var han äntligen där. Håkan, drömmarnas man, livets finaste. han smög liksom in och började hälsa på alla fansen längst fram vid kravallstängslet, så man förstod inte först att han hade kommit ut. när dom sen filmade honom och man såg honom på storbildsskärmen, då blev jag helt gråtig. han är här, på riktigt, han går där framme. han kommer snart gå upp på scen. och jag var lyckligare än på länge. det är nu det händer, det är nu alla dom här nio månadernas väntan är över. det är nu jag är helt i extas och lägger hela mitt liv i Håkans händer för några timmar. och att kunna känna så många olika känslor på en och samma gång under en sån kort tid, det är nåt vackert med det. att kunna skrika sig hes av lycka och dansa tills man knappt längre kan andas, till att bli helt förstenad och hänförd och fylld till tårar. det är en magi som bara Håkan kan få fram. 

när Håkan sen avslutar hela konserten med "nu kan du få mig så lätt", då är det nog inte ett öga torrt. det är över nu, tre och en halv timme gick för fort. han borde köra lika länge till, eller bara fortsätta för evigt. man borde alltid ha en liten Håkan sittandes på axeln, som ständigt kan sjunga alla dom där vackra orden man behöver höra för att ta sig igenom livet. hur kan så mycket bra och vackert komma från en person. och Håkan ville nog inte heller att det skulle va över, han kunde inte riktigt gå av scenen, han gick kvar där och tackade alla, gick från sida till sida och vinkade och visade sin tacksamhet till alla fansen. så fint.

 

man ville inte riktigt gå ifrån Ullevi och inse att det var slut nu. men vi gav oss ut på gatorna med alla dom andra 70 091, eller ah, minus oss fyra då. Alma och brudsen begav sig hemåt, medan jag traskade vidare bland gatorna för att möta upp med lite andra vänner som vatt på konserten. dom satt på en bar, som stängde bara kort efter att jag hade anlänt, och dom bestämde sig för att också ta sig hemåt. och jag traskade vidare och mötte upp Linus&William som var på väg vidare till nån klubb. jag insåg ganska snabbt att jag nog borde börja bege mig hemåt också, då tanken var att jag skulle upp tidigt nästa dag för att åka hem till Småland igen. så jag kollade upp mina möjligheter att ta mig hem, och insåg att antingen går det en buss om fem minuter, eller en om två timmar. jag sprang för att hinna med det första alternativet, men fick ändå vänta en stund på hållplatsen. där träffade jag en trevlig snubbe som jag satt o snacka med medan vi vänta, och halva turen hem. tills en annan kille från ingenstans frågade mig vad jag trodde om plantera sina egna köttbullar, om det fanns nån framtid inom den branschen. vi spann på rejält i den diskussionen och kom fram till mängder av bra saker innan han hoppade av. 

väl hemma kunde jag inte somna, och låg vaken i över en timme. det var så mycket att ta in från kvällen. så mycket som skulle smälta och landa. och klockan var nog runt fem innan jag till slut somnade.

 

innan jag glömmer bort för mycket viktiga detaljer så måste jag skriva ner om allt som hände den där helgen i början på juni. den där helgen som aldrig slutade överraska och som blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat förställa mig. den där helgen då Håkan tog Göteborg med storm och fyllde hela staden med alldeles för mycket kärlek.

och det här kommer va alldeles för mycket detaljer. men det är mest för min egen skull för att jag verkligen ska minnas allt som hände. allt som tänktes och som kändes under denna helg.

 

fredagen spenderades på en hel del tåg. började dagen med att åka upp till skövde, för att hänga med Linus&Wille i några timmar. jag och Linus behövde öva inför ett bröllop som vi ska spela och sjunga på i början på juli. det var en svettig dag, och vi hängde i en park ett tag, innan vi gick och köpte livets största glass. det är sjukt hur otroligt mycket jag äääälskar glass! alltså kan frossa i mig hur mycket som helst. bästa är ju kulglass när man kan ha massa olika fantastiska smaker! det var härlig att hänga med mina grabbar lite igen, man saknar alla galenskaper vi alltid hittade på förr, och hur vi liksom va som en liten minifamlij. det va fint iaf. framåt eftermiddagen hoppade jag på ett försenat tåg till Gbg, där Sandra plockade upp mig vid station och vi körde hem till henne. satte oss på hennes balkong och drack vin och bara babblade om allt som har hänt i våra liv det senaste. vi träffas så sällan, så det är alltid en hel del att gå igenom, och hälften hinner man inte ens med. det var en sån underbar känsla att sitta där på en balkong i Gbg med sin bästa vän och bara känna hur härligt livet är. att för en gångs skull är det jag som är ledig och kan sitta där och njuta.

till sena kvällen lämnade jag Sandra hemma som behövde sova ikapp en del timmar hon missat det senaste, och jag tog bussen ner till andra lång och mötte upp min syrra och hennes polers. vi gled in på en trevlig pub och försökte beställa drinkar lite snabbt, gick inget vidare snabbt. jag är nog inte så charmig som jag tror ändå. folk påstår att som tjej kan man komma före alla i kön, det funkar inte för mig, jag lär va för ful för sånt där, haha..

sjukt trevligt häng och jag tror vi ramlade hemåt runt 2-tiden sjungades på Håkan och taggade som tusan inför morgondagen.