Under fyra dagar var jag nästan ständigt på resande fot, det tog mig två flyg, fyra taxis, två bussar och två båtar innan jag var framme i min första destination i Filippinerna, ön Malapascua. En paradisö i mina ögon. För nej det var inte kilometervis med vita stränder eller lyxiga hotell. Ni känner mig, jag gillar när man känner sig hemma, och att man verkligen hör till på ett ställe, och den känslan fick jag på denna ön. Folket här var så glada och trevliga och sa hej vart man än var dom var hjälpsamma och alltid glada. Att traska omkring på ön mitt bland lokalbefolkningen och se deras vardag är något jag verkligen uppskattar att göra. Jag gillar när en ö inte är helt förstörd på grund av turism som vissa ställen kan vara, utan att man ser hur livet går till på riktigt i ett land, samtidigt som man kan vara en del av det. Ön är helt klart otroligt vacker, har aldrig i hela mitt liv sett så klarblått vatten, en himmel som är så otroligt blå och växtligheten är så grön trots att det är varmt. Solen är så mycket större här än hemma, och solnedgångarna var något helt extra, för att inte tala om stjärnhimlen som kom sen. Waow, aldrig har jag sett så många stjärnor och så klart förut. Helt otroligt, och jag kunde inte få nog av att ligga på stranden och titta på dom och känna att inte ens en evighet skulle vara tillräckligt för att kunna se alla stjärnor. Blandningen av alla dessa ting och färger gjorde att mitt hjärta helt och hållet smälte när jag fick vara en del av det. Hur något kan vara så vackert och få mig att känna så många saker på en och samma gång.
Men samtidigt som jag kände att detta är paradiset, så är det så sorgligt att folket som bor här inte ser hur vackert det är. Dom är uppväxta här och har sett detta hela livet, vissa har aldrig lämnat ön och sett någon annan plats. Och mestadels så jobbar folk varje dag hela dagarna så dom är aldrig riktigt lediga och kan njuta av att bo på en sån vacker plats. Det är något som gör mig väldigt ledsen. Att vi som är uppväxta i t.ex Sverige, vi klagar över allt, när vi behöver jobba över en timma, eller vi inte har råd att köpa en ny större TV, när tåget är fem minuter försenat, eller maten du beställde på restaurangen inte var vad du förväntade dig. Vi tycker vi jobbar så hårt hela året och absolut är värda våra fyra veckors semester till sommaren, och blir arga när vi inte också får vara lediga tre veckor över jul. Helst vill vi åka till nåt lyxigt och varmt land minst en gång om året och spendera alla våra pengar på ett lyxigt hotell och mängder med mat. Vi köper massa julklappar och ger bort saker som man egentligen inte behöver, men det är så det ska vara, man ska ge bort saker, för det är en fin grej. Och när vi åker utomlands och vill köpa nya prylar så prutar vi ner priset för vi vet att dom tar “överpris” på alla saker, när det egentligen är en skitsumma för oss, men kan av värt så mycket för dom. I Sverige kan jag under en arbetsdag tjäna ihop mer pengar än vad det tar för dom att tjäna under en hel månad. Vi tar allt för givet och inser inte hur lyxigt vi har det över att ha ett hus med alla olika möjliga funktioner, ett jobb där vi vet att vi jobbar fem dagar i veckan, men sen kan va hemma med familjen och spendera tid på andra saker man gillar. Har lediga dagar då man kan åka på en weekend till ett annat land, eller bara ta bilen några timmar för att upptäcka en ny stad. Allt är så enkelt.
Här jobbar dom varje dag, från morgon till kväll, aldrig en dag ledigt, och ändå tjänar dom aldrig tillräckligt med pengar för att kunna ta någon dags ledigt och kunna ta båten till en annan ö och se något annat. För då har dom inte råd att betala skolan till sina barn eller ha mat på bordet.
Jag tror ärligt talat inte att jag kan gå tillbaka till ett normalt liv efter att ha sett allt det här under hela min resa. Kommer aldrig kunna säga att jag jobbar för hårt eller är sliten efter att ha jobbat sju dagar i rad. Sen har jag ju alltid varit säker på att jag absolut inte vill bosätta mig på ett ställe, ha ett jobb och leva ett normalt liv, det skulle aldrig funka för mig. Men efter allt jag upplevt hittills så känner jag det även ännu starkare. Men samtidigt är jag otroligt tacksam över att jag har växt upp i Sverige, vilket nu ger mig möjligheten att åka världen runt och få se hur stora skillnader det är på länder. Och jag önskar att alla gjorde detta och fick en ny uppfattning om världen. För hade vi i väst kommit hit och tagit lärdom av hur folket lever här, och dom hade kommit och sett hur vi lever, så hade världen kunnat bli så mycket bättre. Vi har så mycket att lära från varandra!
Så mycket saker som sker här som jag hade velat försöka förklara för hela världen, men det går inte få ner det i ord eller berätta för någon som inte upplevt detsamma.
