här satt jag och insåg att det är exakt femtio dagar kvar tills jag åker. tills jag ska få se nya fantastiska platser, vandra på konstiga vägar, bestiga vackra berg, se obeskrivliga vattenfall, träffa mängder med härligt folk och bara älska livet lite mer än vad man kan. på ett sätt är jag mer än redo att åka. vill bara åka nu direkt, femtio dagar låter som en evighet. men samtidigt känns det som att jag har så mycket kvar jag måste hinna planera och kolla upp innan jag åker, och att jag inte har tillräckligt med tid till detta. prioriterar kanske fel saker just nu. för egentligen borde jag lägga mer tid på förberdelser inför resan. men jag är liksom lugn över den. vill inte planera för mycket. vill ha allt lite öppet. så man kan va spontan och göra vad som helst när som helst. det är mest visum och sånt där som jag ska ha lite koll på. men det är ju också sånt som man lär sig längs med vägen och som alltid går att fixa där om det skulle va så. och fixar det sig inte så är det ju bara till att åka nån annanstans. förstår egentligen inte hur jag kan va så lugn. är ju en skitläskig grej att bara ge sig iväg såhär. tänker att jag borde va lite nervös. men jag är inte sån som stirrar upp mig över resor, tänker att allt löser sig. minns att när jag och en vän åkte på resa till Thailand en månad var jag inte ett dugg nervös när vi satte oss på flyget, bara förväntasfull och riktigt peppad. men det var ju annorlunda med, då visste jag att jag hade honom med mig hela tiden, och att vi bara skulle va iväg en månad. nu har jag två kompisar med mig första tre veckorna, sen är jag ensam ute i den stora vida världen. men känner jag mig själv rätt så ska det nog inte bli några vidare större problem att skaffa nya vänner att hänga med.jag gillar ju det där med att prata, hehe
så ja, jag är otroligt pepp, och det liksom pirrar i hela kroppen av föränu när jag tänker på resan och hur härligt det ska bli