Pigga och taggade klev vi upp direkt när klockan ringde vid 02, eller inte, haha Fortfarande sliten från gårdagen försökte man sakta vakna till liv och hitta nån slags inre kraft. Maten i all ära på denna trippen, men frukosten innan man ska göra nåt av det jobbigaste i sitt liv var inte så mycket att skryta med. Två skivor med vitt bröd och lite sylt emellan, det var vad vi grundade denna morgonen på, och jag tror jag var mer hungrig efter det brödet än vad jag var innan. Men vi var nu redo. Dagens första projekt var alltså att försöka hinna ta sig upp till toppen till soluppgången. Det började halvdant med att jag glömde ta mig min vandringsstav som jag hade haft hela gårdagen, den låg snällt kvar vid tältet. Så jag hittade en ny halvdan stav som fick duga. Och ärligt talat, jag tror inte jag hade klarat av att bestiga toppen utan denna staven. För jag hade noll energi för att ta mig framåt, så staven fick putta på mig många gånger. Återigen låg jag en bra bit bakom dom andra, och vi började väl alla frukta att vi aldrig skulle hinna till toppen med mitt tempo. Så när vi klarat av första delen av tre så bestämde vi att alla går i sin egen takt för att överleva detta på bästa sätt. Så dom andra traskade iväg och jag kämpade på långt bakom. Hade ändå guiden med mig hela tiden.
Dom sista 300 meterna hade vi hört sen innan skulle vara dom absolut värsta, och bara den biten tar minst en timme. För den sista biten består bara av sand. Så många sa att man tar två steg och glider ett bakåt. Jag uppfattade det aldrig som att jag gled bakåt, men det var så fruktansvärt jobbigt, brant och all orken i kroppen var helt borta. Jag tog kanske tre steg, sen vilade jag, tre till, sen vilade, och så gjorde jag hela vägen. För varenda steg jag tog vill jag ge upp, självdö, och bara rulla ner för hela branten igen, på riktigt. Jag trodde aldrig att jag skulle klara detta, eller förstod vart jag skulle kunna hitta nån slags ork och pepp att fortsätta. Började se solen stiga upp och tänkte att det skulle ge mig ork att rusha upp till toppen för att inte missa den. Men nej, ingenting hände, och jag fortsatte kämpa på. Det var väldigt molnigt framför mig, så det var en av dom värsta delarna, att man inte såg toppen på berget, så jag visste inte hur långt jag hade kvar, det var bara att fortsätta och hoppas på att man snart var där. Guiden var långt bakom mig, han satte sig och vilade ett tag för att samla kraft. Han hade inte jobbat på två veckor, så han sa att det var som att bestiga berget för första gången igen, så han var ganska så sliten. Och det var inga andra runt omkring mig, så jag slet där helt ensam. Till slut började jag möta folk som var på väg ner som sa att jag var riktigt nära nu, så det kändes som en stor lättnad. Och när jag bara hade tio meter kvar till toppen ser jag hur Brittany och Sean kommer på väg ner, och jag ropar på dom att jag kommer nu, så dom vänder, och jag tar dom sista stegen upp på toppen.
DEN KÄNSLAN!! Känslan av att stå på toppen 3726 meter över havet, ärligt talat, jag har aldrig varit så stolt i hela mitt liv! Och helt plötsligt hade jag all energi i världen! Jag började dansa av lycka, slängde mig i en hög av grabbar som försökte ta en ball bild som jag ville va med på, och jag och mina Kanadensare tog en härlig bild tillsammans som bevis på att vi klarade det, vi tog oss till toppen! Sen ville dom börja ta sig neråt, för dom var frusna nu, det var kanske 7 grader där uppe, och dom hade varit där i över en halvtimma och väntat på mig för att vi skulle kunna fira ihop. Så jag förstod att dom ville ner så fort som möjligt nu. Men jag kände att jag behövde fira lite till och va kvar på toppen. Nåt som var supersynd var dock att det var extremt molnigt på toppen, så man såg knappt nån utsikt, eller ärligt talat, man såg ingen utsikt alls. Så jag behövde inte va ledsen för att jag inte tog mig upp till soluppgången, den hade inte synts ändå.
Efter en stund kom Guiden upp och hade ett paket Oreo med sig som vi firade med. Han ville dock inte ha några, så jag åt hela paketet själv, hahaha Tyckte jag var värd det, och behövde det för att nu visste jag ju att jag skulle ta mig hela denna biten tillbaka igen. Jag vet inte om det var på grund av alla Oreo’s, superlyckan över att just varit på toppen, eller tanken på att få komma tillbaka till Campet och vila mig en liten stund som gav mig nån ny slags energi. Men vägen ner gick fort. Första delen med sanden tog en bra stund, och nån gång där blev jag helt tårögd av stolthet över vad jag precis hade åstadkommit.
När den hemska delen med sanden så blev det lättare och ärligt talat så sprang jag mesta delen tillbaka. Av nån anledning så var det lättare och inte lika ansträngande för benen att springa i nedförsbacke. Så när jag kommit ner för hela berget och bara hade några hundra meter kvar till Campet så kom jag ifatt Brittany och Sean som ju började sin vandring neråt fyrtio minuter före mig, så jag knappade in på dom rejält på vägen ner.
Tillbaka i campet fick vi frukost och sen la vi oss alla och tog en liten powernap för att hitta ny energi till resterande vandring denna dagen. Klockan var ju bara 09 ännu, så vi hade en lång dag framför oss tills nästa Camp.
