Denna morgon skulle jag och Grit åka iväg för att träffa en snubbe som va någon slags helare. Grit hade pratat med e kvinna som hade varit där, och när hon berättade det för mig tyckte jag det lät spännande. Men när vi steg upp mådde inte Grit bra, så hon beslutade sig för att inte åka, så jag tänkte att jag åker själv, men jag behövde hyra en moped, och det var inget öppet ännu, så jag kunde helt enkelt inte ta mig dit heller. Så jag gick och la mig i sängen en stund till och slappade innan jag bestämde mig för att gå och göra morgonyoga. Detta passet var ännu värre än det förra jag gjorde, svetten rann och jag hade svårt att andas i och med min förkylning. Men ja, nu hade jag testat på yoga två gånger, så jag hade i alla fall gjort nåt av det jag ville när jag kom till Ubud.
Efteråt gick jag och åt frukost på en restaurang som låg precis vid en liten bäck, med fin utsikt över träd och grejor. Satt där och bara tog det lugnt en stund. På andra sidan fanns det något slags tempel som jag blev lite nyfiken på att undersöka, så jag traskade dit. Visade sig att man inte kunde gå in i det, utan jag fick kika på håll. Såg en skylt om att det skulle va en restaurang med vacker utsikt någon kilometer bort, så jag följde stigen däråt. Träffade på en man som kollade till sin farbrors fält och som började prata med mig. Han var fascinerad över min resa och tyckte jag var superhäftig och gjorde helt rätt i att göra denna resan nu när jag var så ung. Många jag pratar med som är från Indonesien har knappt varit utanför staden dom växt upp i, och dom kommer antagligen aldrig ha råd att ta sig därifrån heller. Det är orättvist hur dåligt betalt vissa får. Oftast har folk 4 dagars ledigt på en månad, om ens det. Frågade en taxi-chaufför en gång hur mycket han tjänar på en dag, och han sa att om han har tur och många kunder så får han kanske 200 000 rupiah, vilket motsvarar ca 140 kr. Och då jobbar han från tidig morgon till sen kväll. Ibland vill jag liksom bara ge massor av mina pengar till folk och ta med dom på min resa och visa dom nåt annat. För mig är det ju så enkelt att tjäna ihop pengar fort, och då sliter jag ju inte ens hälften så mycket som vissa här gör på sina jobb. Så man inser hur otroligt bra man har det, hur tacksam man ska vara över att växa upp i ett land som Sverige som ger en så många möjligheter.
Jag traskade vidare, var inne i en hel del olika butiker med konst. Helt otroliga målningar, och jag ville köpa med mig hälften av dom och dekorera min framtida lägenhet med. Men insåg ju att det skulle va lite otympligt att släpa med sig dom i ryggsäcken. Hittade restaurangen, som även var ett spa. Var inget speciellt med det, så jag vände och började gå hemåt igen. Hängde med Rahul innan vi var några stycken som gick för att käka middag ihop. Denna gången gick vi till ett nytt ställe, som inte var nåt speciellt eller härligt alls med, så vi gick därifrån ganska snabbt efter att vi käkat klart. Vi gick till klubben där jag va min första kväll i Ubud. Det var även en stor lounge där, och ett reggae-band som började spela precis när vi kom. Det är nåt speciellt med reggae när man är ute och reser. Jag skulle aldrig lyssna på reggae hemma, men här så det det enda man vill lyssna på, det är en avslappnade stämning och man blir på bra humör, vart man än är, på stranden, på båten på väg att dyka, på en pub, överallt.
Så vi slog oss ner i några soffor och drack öl och lyssnade på bandet och bara tog det lugnt.
Och innan detta inlägg blir tusen meter långt så slutar jag här, och fortsätter denna storyn i nästa inlägg, eftersom som titeln säger så tar inte denna dagen slut än på länge, det är många timmar kvar innan jag får lite sömn.