Så ja, Rahul och jag umgicks ju mycket dessa dagar, och någon gång under tisdagen frågade han om han fick göra en tatuering på mig. Vi hade inte direkt pratat mer om att han skulle göra en tatuering på mig, jag hade inte sagt nåt om vad för motiv jag ville göra. Så jag blev lite chockad när han frågade om han fick göra en tatuering på mig, men samtidigt riktigt glad. Jag frågade vad han ville göra för nåt och han svarade att han hade en bild i huvudet, en tanke, men han ville inte säga vad det var för nåt. Av nån anledning så litade jag helt på honom att det skulle vara något riktigt bra, så jag sa såklart att jag absolut ville att han skulle tatuera mig.
När jag kom tillbaka från vattenfallet fick jag tyvärr ett tråkigt meddelande hemifrån. En kvinna som jag stått väldigt nära dom senaste åren, och som varit en stor inspiration för mig mådde inte bra, och var inlagd på sjukhuset. Detta gjorde mig lite tveksam till om jag orkade med att bli tatuerad till kvällen, då Rahul precis berättat att tatueringen skulle ta cirka 12 h att göra… Inte för att det var en stor tatuering, utan för att Rahul alltid gör väldigt detaljerade tatueringar. Så jag berättade för honom vad som hade hänt och hur jag kände. Och då berättade han vad för tatuering han hade tänkt, och att han verkligen ville göra den. Det kanske låter märkligt att jag låter någon göra en tatuering på mig, när jag inte har sett en bild eller har en aning om vad han tänkt göra. Men som sagt, eftersom jag har sett hans tatueringar och sett hur otroligt duktig han är, så tvekade jag inte en sekund på att det skulle bli ett mästerverk. Och när han sen berättade hans tanke så blev jag ännu mer säker på att detta skulle bli en riktigt häftigt och fin tatuering. Hans ord för att beskriva den var nåt i stil med:
”She is like an open box. not in the way that she is quit easy. her walls are like unique beautiful paintings. and if you get to know her enough she will make you defy gravity, and fly beyond her space.”
Måste säga att det var bland det vackraste jag hört på länge. Hans tanke var alltså att göra en tatuering som symboliserar mig, och vem jag är. Så trots dom hemska nyheterna hemifrån beslutade jag mig för att göra tatueringen. Allting tog lite längre tid än planerat innan vi kunde sätta igång, tanken var att börja kl.17, men vi kom inte igång förrän runt 21-tiden. Så jag började bli nervös att vi inte skulle hinna klart i tid, eftersom jag skulle flyga tidigt nästa morgon, och behövde lämna Ubud senast kl.08.
Men vi satte igång, och det tog tid med alla hans detaljer. Det var skönt att äntligen känna den där smärtan. Det är konstigt med tatueringar, visst det gör ont, men det är liksom en behaglig smärta, man gillar den. Vissa stunder somnade jag till för jag var så otroligt trött, tills han gjorde någon detalj som gjorde så fruktansvärt ont så jag var klarvaken och plötsligt vred mig i smärta. Den smärtan är inte behaglig kan jag lova, så det är tur att det inte känns så under hela proceduren. Vi tog pauser lite då och då, och när tatueringen äntligen var klar så var klockan efter 06. Detta var också stunden då jag var tvungen att ta farväl av min lilla familj. Både Rafaela och Yolan var med under tatueringen, men dom sov den mesta av tiden. Det var sorgligt att krama om alla och säga hejdå, även om man visste att dagen skulle komma. Men jag var tacksam för dom dagarna vi hade tillsammans, som gjorde att mina sista dagar i Indonesien blev helt fantastiska, och jag kände att jag nu var redo att lämna detta underbara land.
Och tatueringen, den blev över förväntan och helt otrolig! Jag är så sjukt nöjd med den, och lite ledsen över att jag inte kan se den hela tiden eftersom den sitter i nacken på mig.
