jonasonlina.blogg.se

om ett fallskärmshopp. 

har hela veckan varit inställd på att det antagligen inte skulle bli av. väderprognosen har visat regn och åska. och jag tänkte att det är bättre att va inställd på att det faktiskt inte blir av, för att inte bli besviken en gång till. skulle ju ha hoppat i höstas, men det var för dimmigt och fick ställas in. i bilen upp till Nyköping regnade det, var molnigt och grått, så jag hade inte några stora förhoppningar. men väl framme i Tystberga var det riktigt varmt, och lite smått började jag hoppas på att det kanske kommer bli av ändå. vi satt ute på altanen och hade det gott. men en och en halv timma innan jag skulle hoppa började det ösregna, och hela himlen blev grå igen. och allt mitt hopp försvann igen. en halvtimma senare slutade regnet och det började klarna upp igen, så jag ringde fallskärmsklubben för att kolla hur vädret såg ut på hoppfältet. där hade det också regnat, men precis blivit sol igen, och han sa att jag skulle komma direkt, så var dom redo för ett hopp. så helt plötsligt gick allting snabbt. vi åkte dit, och jag fick direkt skriva under lite olika papper, klä på mig en sjukt snygg dress och mössa, som det ska va när man hoppar fallskärm. och så klev vi in i flygplanet som skulle ta oss upp 3000 meter.

allt gick ju så fort där, så jag hann inte riktigt bli nervös eller förstå vad som väntade mig. jag var mer galet peppad och förväntansfull på allt. och i planet upp satt jag och pratade med min instruktör. hon var bara ett år äldre än mig och hade hoppat första gången hon var 16 år, blivit fast i det direkt, tagit en fallskärmsutbildning, och hoppat i typ sex år innan hon utbildade sig till instruktör. och nu jobbade hon heltid med att hoppa tandemhopp. sommarsäsong var hon i Sverige, och på vintern jobbade hon utomlands, på Nya Zeeland eller Australien. hennes kille var han som filmade och fotade mitt hopp, så dom reste runt tillsammans och jobbade med detta. sjukt häftigt! precis så jag skulle vilja ha mitt liv!

väl upp på 3000 meters höjd gjorde vi oss redo. flygplansdörren öppnades, och två andra hoppade ut. vi hasade oss fram till dörren, och inte förrän jag satt där och kikade ner förstod jag hur högt upp vi faktiskt var, och att vi snart skulle slänga oss rakt ut. kan inte säga att jag precis minns när vi hoppade ut från planet. men minns att efter bara några sekunder så skrek jag högt, inte av rädsla, utan av lycka och adrenalinkicken. jag kände mig så otroligt levande. en fantastiskt härlig känsla att falla helt fritt där i luften. det går liksom inte beskriva känslan man får i kroppen, man fylls liksom av så mycket olika känslor och tankar. och efter ett tag fälldes fallskärmen ut, och allt blev helt stillsamt och fridfullt. förutom mina värkande öron. har alltid haft problem med att tryckutjämna, och det är detsamma när jag har dykt. detta resulterade i att jag inte riktigt kunde fokusera på att njuta av att glida omkring där i luften. för det gjorde så ont i öronen, och jag gjorde allt jag kunde för att få bort locken för öronen. men ingenting hjälpte. jag försökte ändå att skita i att tänka på smärtan och njöt av bara glida omkring, och se allting från så högt ovanifrån. och det konstiga var att det kändes helt normalt att flyga omkring där i luften. som att det är nåt man brukar göra dagligen. det var en så lugn känsla. allt var så tyst och vackert. så från att ha fyllt kroppen med adrenalin i det fria fallet, till att bli helt lugn och harmonisk i hela kroppen och bara njuta av tystnaden och lugnet där uppe i luften. två helt motsatta känslor på bara några sekunder. hur häftigt är inte det liksom. 

så ja, detta kommer göras om, helt klart. jag längtar redan till nästa gång.