vaknade med pirr i magen. idag var äntligen dagen som jag har längtat efter ändå sedan biljetten köptes den 17 oktober. i nio månader har jag väntat och byggt upp förväntningarna, så det kändes så konstigt att dagen nu var här. kändes ju som att det fortfarande var nio månader kvar. lagom tidigt klev vi upp och gjorde oss i ordning och käkade frukost, tog oss ner mot staden och handlade lite ätbara saker att ha i kön, och paraply. så tacksam att vi var så smarta att köpa paraply, för den hettan som var i kön hade vi nog inte överlevt annars. vi var nog nere vid Ullevi runt halv ett, och satte oss i kön. på ett sätt kändes det som att vi köade i tusen år, men när vi sen väl kom in i arenan var det som att vi suttit där i typ fem minuter. man glömde direkt bort hur långdrygt det blev, och hur mycket vi svettades. väl inne sprang vi för att få så bra platser som möjligt. och jag blev så otroligt nöjd över att vi kom så långt fram, och så nära scenen som gick ut i mitten. trodde väl aldrig att jag skulle va så nära Håkan. men först en del väntan i arenan innan Sven-Bertil Taube kom upp på scen och drog ner stämningen nåt maximalt. och när han bokstavligen slaktar Håkans låt "Valborg", då blev jag fasen riktigt arg och besviken.
men till slut så var han äntligen där. Håkan, drömmarnas man, livets finaste. han smög liksom in och började hälsa på alla fansen längst fram vid kravallstängslet, så man förstod inte först att han hade kommit ut. när dom sen filmade honom och man såg honom på storbildsskärmen, då blev jag helt gråtig. han är här, på riktigt, han går där framme. han kommer snart gå upp på scen. och jag var lyckligare än på länge. det är nu det händer, det är nu alla dom här nio månadernas väntan är över. det är nu jag är helt i extas och lägger hela mitt liv i Håkans händer för några timmar. och att kunna känna så många olika känslor på en och samma gång under en sån kort tid, det är nåt vackert med det. att kunna skrika sig hes av lycka och dansa tills man knappt längre kan andas, till att bli helt förstenad och hänförd och fylld till tårar. det är en magi som bara Håkan kan få fram.
när Håkan sen avslutar hela konserten med "nu kan du få mig så lätt", då är det nog inte ett öga torrt. det är över nu, tre och en halv timme gick för fort. han borde köra lika länge till, eller bara fortsätta för evigt. man borde alltid ha en liten Håkan sittandes på axeln, som ständigt kan sjunga alla dom där vackra orden man behöver höra för att ta sig igenom livet. hur kan så mycket bra och vackert komma från en person. och Håkan ville nog inte heller att det skulle va över, han kunde inte riktigt gå av scenen, han gick kvar där och tackade alla, gick från sida till sida och vinkade och visade sin tacksamhet till alla fansen. så fint.
man ville inte riktigt gå ifrån Ullevi och inse att det var slut nu. men vi gav oss ut på gatorna med alla dom andra 70 091, eller ah, minus oss fyra då. Alma och brudsen begav sig hemåt, medan jag traskade vidare bland gatorna för att möta upp med lite andra vänner som vatt på konserten. dom satt på en bar, som stängde bara kort efter att jag hade anlänt, och dom bestämde sig för att också ta sig hemåt. och jag traskade vidare och mötte upp Linus&William som var på väg vidare till nån klubb. jag insåg ganska snabbt att jag nog borde börja bege mig hemåt också, då tanken var att jag skulle upp tidigt nästa dag för att åka hem till Småland igen. så jag kollade upp mina möjligheter att ta mig hem, och insåg att antingen går det en buss om fem minuter, eller en om två timmar. jag sprang för att hinna med det första alternativet, men fick ändå vänta en stund på hållplatsen. där träffade jag en trevlig snubbe som jag satt o snacka med medan vi vänta, och halva turen hem. tills en annan kille från ingenstans frågade mig vad jag trodde om plantera sina egna köttbullar, om det fanns nån framtid inom den branschen. vi spann på rejält i den diskussionen och kom fram till mängder av bra saker innan han hoppade av.
väl hemma kunde jag inte somna, och låg vaken i över en timme. det var så mycket att ta in från kvällen. så mycket som skulle smälta och landa. och klockan var nog runt fem innan jag till slut somnade.
