Dagens planer var att ta oss till en stor guldig Pagoda och boka en nattbuss till Bagan. Så vi började på förmiddagen och frågade i receptionen efter bussbiljetter, och dom ringde tusen samtal hit och dit, och sa sen att dom hade plats till oss, så vi betalade, men dom sa att vi bara skulle vänta fem minuter till så skulle vi få våra biljetter. Men efter några minuter så hade dom helt plötsligt inga biljetter kvar, trots att dom nyss sa att allt var fixat, så vi fick tillbaka pengarna och började kolla runt vart vi kunde hitta andra biljetter. Irina gick till ett kontor runt hörnet och frågade efter 5 biljetter, efter en lång stund kom han tillbaka och såg supernöjd ut och visade henne att han hade ett säte till henne på plats 5A, och Irina suckade nog högt inombords över hur härligt det är med kommunikationssvårigheterna här ibland, haha Tyvärr så hade dom inte fem platser över, så vi fick tipset att ta oss till tågstationen, så vi hoppade in i en taxi. Och vi hade tur, för dom hade bara en kupé kvar med sängar som vi kunde ta. Det härligaste i denna historian är att när vi sen ska visa våra pass så upptäcker Will att han tappat bort sitt, då han hade det i byxfickan tidigare när vi satt på hostlet, men mindes inte ifall han hade med sig det i taxin eller när vi kom fram till tågstationen, så vi började freaka ur ifall det hade ramlat ur i taxin, i så fall var vi helt körda, för att hitta den taxin igen var helt omöjligt. Så när alla biljetter var köpta hade vi 2,5 timma tills tåget skulle gå, så Matt och Anne tog sig till den guldiga Pagodan, Irina traskade iväg till en marknad och jag och Will slängde oss in i en taxi för att ta oss tillbaka till hostlet och bad hela vägen att passet skulle finnas där. Och ibland så är universum på vår sida, så när vi steg in där tog killen i receptionen fram passet som han hade hittat i fåtöljen där Will satt tidigare. En lättnadens suck och vi andades ut.
Tågresan var nog tusen gånger bättre än vad en bussrea hade varit, för det va en lång väg vi skulle, tåget dit tog 19 h, och sitta så länge på en trång buss hade inte varit det minsta härligt. Men nu hade vi en kupé helt för oss själv med fyra sängar. Att åka tåg är så mycket härligare än buss, för vi åkte med fönstrens öppna och det kändes som att man var så nära naturen, och det va helt otroligt vackert landskap runt omkring. Solnedgången var återigen helt magisk, och efter det kom livets vackraste stjärnhimmel med mängder av stjärnor som jag låg och stirra upp på tills jag somnade.
