Vi anlände till Phong Nha på eftermiddagen, och planen var att försöka hinna med att besöka en grotta innan det stängde för dagen. Men Andrew kände sig inte riktigt pigg och ville hellre vila upp sig på hostlet. Så vi alla bestämde oss för att ta en soft eftermiddag, och att istället besöka grottan dagen därpå innan vi skulle fortsätta vår färd mot Ninh Binh.
Så vi klev upp kalastidigt för att ta oss till Paradise Cave. Sjukt fascinerande grotta må jag säga. Och sjukt häftigt hur det där med grottor fungerar. Hade en personlig guide aka, Andrew, som kan allt här i livet, så han förklarade hur allting fungerar och blir till osv. Trist att man alltid har varit så glömsk och korkad så man inte minns nåt av sakerna man lärde sig i skolan som handlar om sånna här saker. Men tur att man har Andrew som kan förklara allt igen, och så får man hoppas att nåt av det fastnar i skallen ett litet tag framöver i alla fall. Har tänkt många gånger att jag hade velat och behövt gå om högstadiet och läst om alla SO och NO-ämnen. Hade varit både intressant och behövligt.
Vi traskade runt där i grottan ett tag, och jag klev in i min egna lilla värld för ett tag. Den där världen som jag besöker när jag blir fascinerad av nåt och inte ser eller hör nånting som händer runt omkring mig. Kände på bergen och fascinerades så otroligt över vilka häftiga mönster som har skapats.
Tog oss tillbaka till hostlet, packade ihop våra prylar och gled iväg på våra motorbikes. Dagen bjöd på strålande solsken och värme, och vi var otroligt glada och på riktigt bra humör när vi rushade fram. Tills Will’s motorcykel crashade IGEN… Så han gled in på närmsta verkstaden och bad om hjälp. Det är tur att det är mekaniker överallt här. I och med att alla kör scooter och motorcyklar här så måste dom typ ha verkstäder överallt för att folk ska kunna få hjälp smidigt och lätt när dom är ute och kör. Vi körde ett tag till och höll tummarna för att vi skulle hinna i tid till nästa stad innan det blev mörkt. Men eftersom Will inte kunde köra så fort, för motorn blev överhettad hela tiden, så började tiden rinna iväg. Och till slut blev Will så trött på hela situationen av att behöva stanna och låta motorn kylas ner. Så han bestämde sig för att stanna i nästa by vi passerade, stanna där och sälja motorcykeln och ta bussen nästa dag och möta upp oss där. Och för att vi andra skulle hinna ta oss till staden så var vi tvungna att lämna Will själv att köra den sista biten, så vi kunde gasa på lite mera. Det hann dock bli mörkt, så sista timmen tog lång tid att köra när man knappt ser nåt och inte kan köra vidare fort i mörkret. Men vi kom fram till slut och checkade in på ett mysko och kallt hotell.
Will hörde av sig en lite stund senare och sa att han var på väg till samma stad som oss. Byn där han stannade var inget att ha, ingen kunde prata engelska och det fanns inte ens chans för honom att försöka sälja motorcykeln och ta en buss. Och det fanns inte ens ett billigt ställe för honom att sova på, så hans enda möjlighet var att köra i mörkret till oss. Även att det inte var den bästa lösningen kanske. Och jag var så orolig så jag ville dö för en stund, eftersom han körde själv där i mörkret, och hans internet på telefonen tog precis slut, så han hade inte en chans att ta kontakt med oss ifall nåt skulle hända.. Men han överlevde och kom fram, och vi traskade runt i en halv evighet för att hitta en öl för att fira att vi alla var levandes, men också för att fira Australiens Nationaldag för Andrew’s skull. Hittade inte ens en liten pub eller nåt sånt, men till slut en liten shop långt bort där vi kunde köpa oss varsin öl. Tror inte någon av oss egentligen ville ha den där ölen när vi traskat omkring så länge. Men det var Andrew’s enda krav för denna dagen, att han skulle få dricka en öl och fira Aussie’s Day.
Så efter en låååång dag kröp vi ner under täcket i det kalla hotellrummet och somnade gott!
