Hade hört att det skulle va nåt alldeles extra ordinärt att se soluppgången över Angkor Wat, så klockan 04.00 ringde alarmet och det var dags att stiga upp. Knäpp grej är att biljetterna till Angkor Wat köper man inte där vid entrén, utan man måste åka till ett annat ställe en bra bit därifrån för att köpa en biljett. Så det var en del att dona med där på morgonen för att hinna till templet i tid för soluppgången. Men jag hann och jag var absolut inte ensam, det var några fler tusen människor som ville vara med om det där magiska ögonblicket. Det där ögonblicket som aldrig kom, för att det var för molnigt ute denna morgon. Och nej, jag måste erkänna att jag inte blev ett dugg imponerad av Angkor Wat. Jag hade inte direkt sett några bilder av templet innan, så visste inte ens hur det såg ut eller vad jag skulle förvänta mig. Men jag trodde nog det skulle va mer vackert än en grå och trist byggnad. Och jag insåg nog där och då att tempel är inget för mig eller nåt som intresserar mig egentligen. Så för en tempel-fantast kanske detta är helt otroligt. Jag tog mig till ett annat tempel som heter Bayon som jag tyckte var mycket mer värt att se då det var 216 leende ansikten av nån Buddha-snubbe. Efter ett tag blev jag lite trött på att gå runt där bland templet, så jag satte mig ner och bara slappnade av för en stund. Såg tre olika tempel och bestämde mig sen för att jag hade fått nog av tempel och skulle bege mig hemåt. Körde vilse och hamnade åt helt fel håll, och tanken på moppen började bli tom, så jag försökte fråga mig fram efter vart jag kunde hitta bensin, hittade ett annat tempel på vägen som låg en bit in från den stora vägen, och man var tvungen att gå på en lång bro för att komma dit. Det var lite häftigt för det växte konstiga träd i vattnet runt bron, sen var templet inget speciellt. Men jag gillade bron i alla fall. Till slut hittade jag ett litet stånd längs vägen med bensin där jag kunde köpa en flaska och i lugn och ro köra tillbaka till hostlet.
Tog mig en liten tupplur där på eftermiddagen och sen var det dags att göra mig lite fin för kvällen, för jag planerade nämligen att gå på en liten cello-konsert. Hade läst om detta innan jag åkte till Siam Reap att det är konsert varje lördag. Och på väg till Angkor Wat körde jag förbi där det skulle vara, och det var stora skyltar om det. En gubbe skulle spela Cello och prata om sitt välgörenhets-sjukhus. Han pratade mer än han spelade tyvärr, och jag tror han började bli lite senil, för han nämnde samma saker om och om igen. Men det var mysigt att sitta ner och lyssna på lite vackert cello-spelande. Och en fin grej med hans sjukhus. Efter konserten åkte jag tillbaka till hostlet och somnade tidigt, alldeles för trött efter alla tempel under dagen.
