Så det blev en heldag i en av träkojorna i floden, letade efter motorcykel och jag kollade upp hur jag skulle förlänga mitt visum. Vi hittade en motorcykel på en facebook-sida och bestämde träff med paret som sålde den, och mötte upp dom till kvällen. Tim testkörde den och tyckte allt såg bra ut, så han slog till och köpte den. Så nästa dag drog vi vidare för att försöka ta oss till Vientiane, som är huvudstaden, och där jag kunde förlänga mitt visum. Behövde stanna en natt i en liten by nånstans på vägen, och nästa eftermiddag anlände vi till Vientiane. Vägen dit var inget vidare vacker, inget härligt alls att se, även om vi tog en omväg för att slippa köra på den stora motorleden. Och jag tappade lite suget av att köra när landskapet runt omkring inte var så vackert längre. På hostlet i Vientiane träffade vi på en annan kille som precis köpt en motorcykel och skulle ta sig söderut, och vi bestämde att vi borde köra tillsammans.
Vientiane var inget vidare att ha heller, bara en stad, men lärde mig att det är sydostasiens minsta huvudstad, med endast ca 300 000 invånare. Temperaturen här var lite för varm för mig med 35 grader mitt på dagen, och et blev inte så mycket kallare till kvällen.. Vi käkade tillsammans med lite folk från hostlet och tog det lugnt resten av kvällen. Men í mitt huvud började nya tankar och planer snurra. Och nästa morgon när jag vaknade visste jag att jag ville ändra mina framtidsplaner för de kommande två veckorna. Vi tog våra motorcyklar till en verkstad för att fixa lite små grejor, vilket tog längre tid för mig än dom andra, så dom åkte tillbaka till hostlet. Vilket gav mig mer tid att i lugn och ro för mig själv tänka igenom hur jag ville göra. Jag började känna att jag inte riktigt trivdes i sällskapet med dessa två killar, och kände på mig att resa med dom de två kommande två veckorna inte alls skulle bli så härligt. Och att det skulle bli svårt att hitta nytt folk som skulle köra söderut som jag kunde resa med istället, eller som kunde hänka på oss. Så helt plötsligt så bestämde jag mig för att inte alls förlänga mitt visum, sälja Roxy och ta en buss till Thailand för att möta upp Irina. Och visst, det var kanske kasst gjort av mig att först övertyga Tim att köpa en motorcykel och sen ångra mig och inte alls fortsätta med honom, men eftersom vi stötte in i den andra killen så visste jag att han inte skulle va ensam, så det kändes ändå okej inombords för mig.
Trodde att det skulle bli svårt att sälja min bike, då Vientiane inte riktigt är en stad som backpackers åker till, för det finns inget speciellt att göra där. Min enda anledning till att åka dit var ju att förlänga mitt visum. Men jag la upp en annons i facebook-gruppen om att Roxy var till salu. Skrev ut några papper och började gå för att hänga upp dom på hostel i närheten. Men jag hann inte ens till det tredje hostlet innan en kille skrev till mig och sa att han och hans tjej var otroligt intresserade av att köpa Roxy. Så dom kom och kollade på henne, provkörde, och bestämde sig direkt för att dom ville köpa henne! Lätt som en plätt att sälja en motorcykel i Vientiane tydligen. Och bästa grejen nånsin var att jag fick 500 kr mer än vad jag köpte Roxy för i Vietnam, så jag är mer än nöjd!
Men det var otroligt sorgligt att ta farväl av Roxy efter 42 dagar ihop. Att köra motorcykel är helt klart en ny favorit-syssla! Och en dröm vore ju att ha motorcykel-kort, köpa mig en riktigt bra motorcykel och glida genom världen med! Men det får bli i framtiden det. Jag är glad över att jag började min motorcykel-karriär med Roxy, hon har varit hel fantastisk under vår tid tillsammans, och jag saknar redan att dra iväg i hög fart och känna adrenalinet pumpa genom kroppen!
